"Freedom" av Jonathan Franzen (2010)
Jonathan Franzens senaste roman, Freedom, har fått mycket uppmärksamhet. Inte minst beror kanske detta på president Obamas explicita intresse för boken. Men även recensenter är lyriska. Dock inte alla. Själv är jag inte berörd av verket i något djupare avseende.
Boken berättar utifrån ett antal personers perspektiv. Alla komplexa individer som Franzen beskriver ordrikt och inkännande i så måtto att de alla har hans sympati trots deras brister.
Berättelsen cirklar kring ett par, Patty och Walter Berglund, deras barn Jessica och Joye och en vän, Richard Katz. Vi får också bekanta oss med Walters och Pattys bakomliggande familjeförhållanden, allt för att göra deras beteenden satta i ett större sammanhang.
Walter Berglund, en av de tre personer vi följer närmast, är kanske den som jag kan känna Franzen emellanåt kan beskriva med ett visst löje, med lite bristande inkännande. Walter Berglund oroar sig för miljön på ett sätt som beskrivs som nästan neurotiskt och här kan beskrivningarna bli på gränsen till raljerande.
Patty Berglund, Walters fru, är den vars represenation är störst i mängd text men på något sätt är hon också den mest gåtfulla. Franzen lyckas inte göra henne begriplig för läsaren. Den före detta idrottstjärnan är olycklig men lyckas inte göra något åt sitt liv på egen hand. Lyckan söker hon hos sina män, Walter och hans vän Richard. Hennes barndom och ungdom har präglats av hennes bristande värme från främst modern och en våldtäkt under tonåren som föräldrarna inte inser de känslomässiga konsekvenserna av för Pattys del.
Richard är den som jag mest känner för i boken. Den ständige hippien och frihetssökaren är en trovärdig karaktär och kanske gillar jag honom för att han är den som är mest uppriktig, både mot andra och sig själv. Han representerar också frihetsbegreppet på ett intressant sätt - kanske är han den i romanen som bäst lyckas vara en fritt tänkande individ. Jag känner att här finns nog, om i någon karaktär i boken, Franzen själv. Han ger, trots stor brister, ett mycket sympatiskt intryck.
De två barnen behandlas olika av författaren, Joey får berätta, träda fram, i boken, vilket däremot inte Jessica får vilket kan vara en förklaring till att denna bok mer tycks berätta mäns historier än kvinnors.
Varför heter då boken Freedom? På vilket sätt granskar den detta ämne? Sökandet efter personlig frihet, frihet att välja livsstil. Frihet i relationer, frihet i ett samhälle vars kanske främsta honnörsord är just detta - och ändå är friheten aldrig där, annat än som i bästa fall en känsla i stunden.
Jag är lite förvånad över bokens framgång. Jag upplever den som intressant men för mångordig, med någon sorts avsaknad av riktig tyngd i personbeskrivningarna. Eventuellt tänker amerikanske män annorlunda än jag, män annorlunda än jag, andra annorlunda än jag. Men de skriver någon annanstans.