För oss som älskar Dylan, kan Dylan, har följt honom genom åren, är filmen ”I'm Not There” ett stor upplevelse. För andra, tveksamt. För oss som älskar Dylan, kan Dylan, har följt honom genom åren, är filmen ”I'm Not There” ett stor upplevelse. För andra, tveksamt.
Att se denna okonventionella film som använder mycket finurliga lösningar för att gestalta den mångfacetterade Bob, är som att lyssna på en av hans låtar. Man får bara go along for the ride. Den som försöker tolka Dylan blir bara trött. Det gäller att uppleva, njuta, och koppla bort den intellektuella och analytiska delen av hjärnan. Detsamma gäller ”I'm Not There”.
I filmen spelas de sju personer som ska visa olika sidor av Dylan, av sju olika skådespelare. Mest fysiskt lik är Kate Blanchett som ger en bild av en androgyn, tunn Dylan, vilken dold bakom mörka glasögon möter brittisk press och Beatles. Andra i gänget har mindre fysisk likhet, ja, de ser inte alls ut som Dylan, men efter ett tag kan jag känna att det är bra det med, för ingen, inte heller Kate, ser riktigt ut som han.
Berättandet är episodiskt, drömskt, det är visuellt. Det är komiskt, det är metaforiskt. Det är så väldigt mycket som Dylans musik. Häri ligger nog den mest imponerande sidan av filmen: att ha förmått transkribera ett musikaliskt konstnärskap till bild. Inte illa pinkat. Man känner igen massor – rader ur texter, detaljer från hans liv förstås och också metaforer från hans texter iscensatta. Men framför allt känner man igen Dylans sätt att gestalta, gestaltat av Haynes och hans medarbetare i detta projekt.
Bildmässigt är filmen bitvis oerhört snygg. Den växlar mellan svartvitt och färg på ett sätt som känns naturligt och relevant. Musiken är förstås bara så helt underbar, tolkad av en antal olika artister och emellanåt också av Dylan själv.
I rollistan finns många som kan nämnas. En favorit är Marcus Carl Franklin. Denne svarte kille som klämmer ur sig den ena dråpligheten efter den andra och som dessutom kan spela och sjunga är så härlig. Tydligen bygger detta löst på en myt om sig själv om att han som mycket ung hade rest runt i bluesens land, som Dylan odlade.Kate Blanchett är oerhört bra, hon härmar kroppspråk, arrogans, det speedade sättet, alldeles utmärkt. Fysiskt är likheten slående, framför allt ansiktsformen.
Keith Ledger spelar rollen som familjefadern Dylan och gör det väl, dock överskuggad av Charlotte Gainsbourg som spelar Sarah, i filmen kallad Claire. Denna oklassiskt vackra fransyska känns mycket trovärdig i en film som i stort är en betraktelse i en mycket subjektiv form. Trots det ger den en bild jag som Dylanälskare verkligen kan ta till mig och tro på.
Riktigt, riktigt bra!