Dålig. Tom. Dessa två ord är de första som kommer för oss när vi har sett ”Marie Antoinette”. Och de kräver tyvärr inte ens någon eftertanke för att formuleras – de har legat och pyrt inom oss under större delen av filmen. ”Marie Antoinette” av Sofia Coppola
Dålig. Tom. Dessa två ord är de första som kommer för oss när vi har sett ”Marie Antoinette”. Och de kräver tyvärr inte ens någon eftertanke för att formuleras – de har legat och pyrt inom oss under större delen av filmen.
Inledningen där den österrikiska Antoine som 14-åring (har jag läst mig till idag) skickas iväg till Frankrike för att gifta sig med kronprinsen, säger lite om den smärta som bör ha känts inom den unga flicka som skickas iväg för att förmodligen sällan, eller aldrig, återse sitt barndomshem och sin familj. Inte heller tycker jag att Kirsten Dunst övertygande gestaltar en pubertetsflicka.
Det är vackert, eller i varje fall är en del bildkompositioner vackra. Versailles, som Antoine kommer till och där hon får träffa sin träige och tafatte blivande man, visas upp som oerhört vackert och vulgärt överdådigt, precis som vi ska uppfatta det. Det är rosa, spets, sötsaker och hundvalpar i mängd. Antoine döps om till Marie Antoinette och blir snart kronprinsessa. Hovets och kungens upptagenhet vid att det blivande kungaparet ska reproducera sig visas med all tydlighet, men Marie Antoinettes hjälplöshet när hon ska förföra sin make, som själv inte tar några initiativ, är heller inte den gestaltad med någon inlevelse. Jag tycker att Kirsten Dunst skådespel är livlöst och ytligt.
Det som fungerar bäst i bild är alla grälla färger, på kläder, likväl som på mat och inredning. Man kan undra om man med den kosthållningen inte förr eller senare måste ha fallit ner död av diabetes eller hjärtinfarkt. En eller annan figur presenteras som får en intresserad, men intresset får aldrig chans att djupna eftersom det mesta gestaltas utan inlevelse.
Marie Antoinette får till sist barn med sin make men den stora fysiska förälskelsen kommer först när hon träffar svenske greven von Fersen. Äntligen, tänker man. Här kunde vi väl få en konstrast till maken genom att låta von Fersen, åtminstone, vara sexig och spännande i Coppolas film! Han ska ju stå för något positivt och ett uttryck för hennes egen lust och vilja i hennes av andra så styrda tillvaro. Men icke sa Nicke. Även von Fersen gestaltas med samma, eller större, träighet och tomhet.
Några som kan framhållas är kungen: Han träder fram som en på ett sätt varm, men totalt kompromisslös person. Också ambassadör Mercy, den som fungerar som någon sorts språkrör mellan personen Marie Antoinette och hovets krav, känns övertygande.
De år som går mellan kanske 1780 och revolutionen, följer vi med hjälp av porträtt som byts ut, föreställande drottningen och hennes barn. Denna ploj som skulle kunna fungera som en kul detalj, känns bara märklig när porträtten i sig vare sig är välgjorda eller roliga.
Andra störande detaljer är att Marie Antoinettes alldeles nyfödda baby uppenbarligen är minst sex veckor gammal. Vi två talar också om ljussättningen i filmen som är ointressant (tycker jag) och verkligen inte 1700-tal som Mats påpekar, och tar upp Barry Lyndon som ett av de bättre exemplen på hur detta kan göras väl.
Fotot är heller inte någon stor hit. Vi har de stora panoramabilderna som är tjusiga men så självklara i denna miljö, vi har en del bilder på mingel och dans, men inget riktigt lyfter. Jag tänker på Baz Luhrmanns suveräna Romeo och Julia där vissa scener är helt magiska, där kamera, regi och skådespel och förstås musik samverkar på ett enastående sätt. Denna film står sig slätt i en sådan jämförelse.
Jag hade själv förhoppningar, trots vissa svala recensioner av filmen, att det anakronistiska grepp som Coppola använder (modern musik, framför allt), ska ge en kick till materialet. Några recensenter har varit mycket positiva, både Svenskans och DN:s recensenter är exempel. Jag känner tvivel över att filmen hade fått sådana positiva recensioner om den inte hade haft Sofia Coppola som regissör. Jag tror också tyvärr, att Coppola kan rida på en trend att filmer som visar historiskt viktiga kvinnor som offer för sin tids kvinnosyn i den privilegierade adeln, får mycket medial uppmärksamhet och gratis positiv kritik i opportunismens anda.