"Min kamp 3" av Karl Ove Knausgård

När jag hade läst ut "Min kamp 1" förra sommaren var jag euforisk. "Min kamp 2" gjorde mig besviken och förbannad – det var en gnällig och utdragen historia som mest irriterade. Att jag trots allt tog mig an "Min kamp 3" är jag därför verkligen glad över.

Det är något med Knausgårds sätt att skriva som är så konstlöst, eller skenbart konstlöst (jag tillåter mig att eventuellt upprepa mig). Det är ett flöde. Som en våg man glider med. En känsla som man långsamt smittas av. Det är sorgset, sorgligt, naket.

Detta utan några konstigheter. Jag vet knappt hur han gör. Jo, man kan peka på stor noggranhet i miljöbeskrivningar. Naturen är nära. I denna del blir barndomen i Tromøya och Arendal i södra Norge den period som vi får tränga in i med Knausgårds flödande språk. Omgivningarna och naturen beskrivs detaljrikt och den i bokens början fyra och ett halvtårige Karl Ove växer upp i en miljö där träd och hav, vikar och vind skapar både trygghet och platser för barnsliga experiment (med eld) och senare pubertala (med flickor).

Det som dominerar i den unge Karl Oves liv är dock rädslan för pappan. Pappan, som är namnlös i boken, är en känslig tyrann. Han märker så fort Karl Ove gör något det minsta utöver det vanliga. Hans känslospröt är just extremkänsliga och Karl Ove går i ständig skräck för pappans blick. Straffen från pappan är både fysiska och psykiska. Det värsta är dock hånet som drabbar Karl Ove ofta.

Han utvecklar en stor känslighet, har lätt till gråt. Han kallas "femi" när han kommer upp i tonåren. Närheten till tårar och känsligheten är det som orsakar detta förstås, i en tonårsvärld som vi alla är mer eller mindre bekanta med.

Mamman är, likt i "Min kamp 1" rätt anonym. Knausgård vittnar flera gånger om hur mycket lättare det är att prata med henne, att han är sig själv när han är med henne, men hon är otydlig som person.

Det finns mycket i boken som talar till mig. Faderns och Karl Oves relation är helt och hållet på faderns villkor. När Karl Ove dricker sur mjölk på morgonen för att han är rädd för att pappan ska bli arg om han klagar så ser han detta hos pappan:

"Sedan tittade han på mig. Jag skulle komma ihåg den blicken han gav mig så länge jag levde. Ögonen var inte arga, sm jag hade väntat mig, utan förvånade, som om han tittade på något han absolut inte kunde förstå. Ja, som om han såg på mig för allra första gången."

Trots att pappan inser att sonen är så rädd att han inte vågar säga ifrån, ändras inte hans beteende. Jo, just då en stund. Men det håller inte i sig. Och Karl Ove är alltid rädd.

Boken innehåller inte bara det svåra och smärtsamma mellan far och son. Också barndomens lekar beskrivs med stor detaljrikedom. Karl Ove och hans kompis leker med några flickor.

– Ni var sjöman, sa hon plötsligt nu. Och så kom ni hem till oss. Vi hade inte setts på jättelänge. Ska vi leka det?

Att en konsekvens av denna lek är att de måste krama varandra vid återseendet gör ju detta till rena himmelriket för dem alla.

Två hundra sidor in i texten, ja mer, kommer kommentarer till dessa barndomsminnen. Det handlar då om mor och far. Mor som skötte om dem, tvättade dem, gick på föräldramöten. Pappa som var oberäknelig, skrämmande men också med självinsikt då han hade sagt någon gång att det var modern som räddade barnen. Men Karl Ove frågar sig också om inte mamman borde ha lämnat pappan: "Frågan är om det räcker att vara motvikt till mörkret."

Det finns också efterhand, när pappan börjar försöka vara snällare mot sin son, en känsla av sorg inför faderns svårigheter i kontakten. Knausgård börjar se pappans ensamhet och hans avsaknad av förmåga till verklig kärlek. Det är skakande läsning.

Boken är bitvis så stark att jag får lägga den ifrån mig. Jag kommer in i Knausgårds liv i så hög grad att jag nu börjar fråga mig när jag ska börja få veta mer om mamman. Om faderns föräldrar, hur har det gått till att han blivit som han är? Vad driver denne despot?

Jag hoppas att jag får svar i de kommande böckerna för nu är jag helt intälld på att läsa dem. Mot slutet av denna tredje bok, blir det lite väl mycket beskrivningar av Knausgårds och andras kläder. Det kommer in en rätt fåfäng ton som påminner mig om bok 2. Men trots detta är boken en stor upplevelse.

Det finns en innerlighet och närhet till känslan som är mycket gripande. "Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör."

Så avslutar Knausgård den tredje volymen i serien. Ja, detaljerna finns, inristade. Att minnena har ett absolut gehör är något som både känns helt fel och helt rätt som metafor. Minnet är ju subjektivt, helt och hållet. Men i den meningen, som subjektivt återgivna hågkomster, så gör Knausgård det återkallandet med ett suveränt absolut gehör.