"Solar" av Ian McEwan

McEwan har gjort det igen. Skrivit en bok, ”Solar” (”Hetta” på svenska) som i varje fall efter min läsning är fylld av förstreckningar, markeringar av det vackra och exakta språket eller de intelligenta och träffande tankegångarna. Ibland är det nästan hisnande säkert och McEwan har min respekt – han gör det stor litteratur lyckas med – medvetandegör mig om det jag kanske själv känt eller tänkt men inte så väl formulerat. Tanken lyfts och klargörs, man känner sig stärkt och upplyft och intellektuellt stimulerad.

Jag tycker att det är som stilist han är mest häpnadsväckande i den här romanen. Han lyckas alltid hålla sig borta från det sökta eller konstifika. Formuleringarna sitter där, i all sin äkthet, i den äkta tanken, skönt, ja, man kan säga stilrent i en alternativ bemärkelse.

Boken handlar om den synnerligen osympatiske Beard, en fysiker med ett nobelpris i bakfickan. ”Solar” handlar om hur han snor en kollegas idé att utvinna energi via artificiell fotosyntes. Hans syfte är helt själviskt. Miljöhotet bekymrar honom inte på djupet utan han är en man med ytliga och primitiva behov, äta (mycket), knulla (många, mycket) och slippa undan ansvar för alla sina handlingar.

McEwan lyckas med valt ämne ge beska pikar åt både forskaretablissemanget, inte minst, men även politiker, kapitalism och mycket, mycket annat. Hans penna är vass, välvässad till max. Hans bildspråk väcker ofta min beundran. Här lyssnar Beard lojt på sina medpassagerare under en gratisresa till Spetsbergen som han lyckats blir deltagare i, där alla, åtminstone på pappret, är intresserade av energifrågor: ”There were themes – some were canonic and chased each other crazily, others were fugal and ran concurrently, as disappointment did with bitterness …”

Vackert.

Många recensenter har tagit upp Beards karaktär och beskrivit sin djupt kända avsky för honom. Om något känns lite dåligt balanserat i boken så är det karaktären Beard. Jag tycker att han inte kommer nära nog. Han är inte tillräckligt övertygande för att jag ska känna avsky. Han är en sorglig och obehaglig gestalt som dock ofta mer får vara språkrör för tankar som inte känns som hans, utan snarare McEwans och denna flytande gräns, denna glidning mellan honom och McEwans betraktelser tappar jag liksom känslan för hans person och vad den kan orsaka.

Romanen är en satir. En satir över ett samhälle där de privata intressena och behoven ofta hamnar i förgrunden (här visade i sin mest extrema form via Beards egoistiska jag) på bekostnad av det allmänna goda. Som sådan fungerar romanen väl men ger mig en helt annan sorts läsning än hans många andra romaner. Ta ”Amsterdam”, ”The Cement Garden”, favoritromanen ”Atonement” och också ”Saturday” som stilistiskt och berättartekniskt har många likheter med denna.

Att kunna beskriva i ultrarapid, flera sidor långa beskrivningar av något som annars bara kanske nämns i en passus, är något McEwan behärskar helt suveränt. Det finns en sådan skildring i ”Saturday” av en squashmatch som väckte min beundran, och i ”Solar” finns en scen på tåget där Beard och hans medpassagerare delar en påse chips, som är oslagbar och verkligen binder läsaren. McEwan kan skapa drama i det lilla ögonblicket.

Trots vissa känslor av tveksamhet känns detta som stor litteratur, mycket för att det finns så mycket som är så fruktansvärt säkert uttryckt. Jag ska ge lite exempel: Som talare beskrivs Beards med en rutinerad kompetens bland annat så här: ”A lifetime of public speaking had taught him the value of the unembarrassed pause.” Så väl uttryckt och dessutom så sant! Endast den mycket vana talaren vågar vila i tystnaden.

Men vem talade där? Beard eller McEwan? Snarast McEwan. Och så känns det ofta. Som här när han ska ha en intim stund med en av sina många fruar och han inte riktigt kan få till sitt fokus: ”Perhaps he had lost patience with the small print of human contact …”, ja träffande formulerat kring det som sker med oss när vi av olika skäl tappar kontakten med våra känslor. Men är det Beard som reflekterar över sig själv? Nej, det är McEwan som delar med sig av sin människokännedom.

Allt som allt utgör boken ändå en stor läsupplevelse. Han gör mig glad, McEwan, ja, faktiskt lycklig, över att det finns stora författare verksamma idag, att den goda boken skrivs, att han ger mig en upplevelse med läsandets underbara fokus.