”Little Miss Sunshine” av J Dayton och V Paris

Filmen om flickan som ska delta i en skönhetstävling för småflickor och om hennes familj, är en humoristisk film med en allvarlig botten.

I en riktigt skruvad familj, med en mamma som är helt upptagen av att fixa till alla andras liv, en pappa som är en misslyckad Magnolia-Tom Cruise – det handlar om ett niostegsprogram för att bli en vinnare, ett program som han saluför utan framgång med ihåliga om än så bekanta argument. Det handlar om en morbror som just har överlevt ett självmordsförsök efter att han har blivit övergiven av sin pojkvän som har lämnat honom för en man som är utsedd till USA:s främste Proustkännare (en titel som morbrodern tycker sig ha rätt till). Sonen i familjen är en ung man med svart, svart hår, dock från en burk, som läser Nietzsche som kvällslektyr och är mutist sedan nio månader. Sedan är det farfar som snortar heroin och gillar porr, och så förstås hans protegé, barnbarnet Olive, som alltså ska bli en Little Miss Sunshine. Tala om skruvat.

Det blir en road movie i enkel, burlesk tappning, med osofistikerad kamera och ljussättning, men med mycket fint spel av främst Greg Kinnear, som emellanåt helt lysande gestaltar den kapsejsade amerikanska vinnardrömmen. Ingen av de övriga skådespelarna gör dåligt ifrån sig, men jag tycker att Toni Colettes insats som hustrun i familjen känns lite tunnare, mindre övertygande, än Kinnears.

Styrkan i filmen finns i humorn, de dråpliga karaktärerna eller snarare karikatyrerna vilka trots detta känns övertygande. Filmen ger kängor åt den västerländska livsstilen med take-away-mat, stress, aggressions-förnekande, och förstås, framför allt, det förfärliga utnyttjandet av barn, här små flickor. Barn som utnyttjas av föräldrar som inte kan förverkliga sig själva annat än genom sin avkomma som de formar och exploaterar å det grövsta.