"Syster" av Bengt Ohlsson

Att beskriva ett barns inre är inte lätt för en vuxen. De som ger sig på det får mig ibland att känna att det inte riktigt stämmer, det känns ansträngt, barnet är ofta tecknat som brådmoget. Bengt Ohlsson lyckas dock, ofta väldigt, väldigt väl i sin bok. Och förresten - vem är jag att bedöma? Det är ett antal år sedan jag var där huvudpersonen i romanen "Syster" befinner sig, i en ålder som kan ligga mellan 8 och 10 år.

Marjorie som är bokens huvudperson och den vars perspektiv vi följer i boken, är lillasyster till Miriam som plötsligt försvunnit. I boken får vi följa Marjories känslor och tankar kring systern, föräldrarna och sin faster Ilse som hon hälsar på. Och också mycket kring sin egen person.

Det handlar om känslor av avund, rivalitet, det handlar om utanförskap och innanförskap, att bli vuxen. Miriam beskrivs utifrån Marjories känslor för henne, som sluten, behärskad och också hemlig. Marjorie har uppenbarligen känt sig exkluderad, även från den relation som storasyster Miriam har haft till deras föräldrar, en relation som av naturliga skäl varat längre än den hon har till dem. Är inte detta något som i sig kan skapa en känsla av utanförskap för ett småsyskon?

Men det är mycket i boken som är riktigt intressant. Marjorie ser sin familj som "rolig". Hon tänker på detta ofta, att de av andra anses vara så roliga, sådana som kan få andra att skratta. Det är dock något med den här roligheten som inte är riktigt rätt. Hon tänker mycket på skratt, är känslig för när man skrattar, funderar mycket kring varför hennes faster Ilse inte skrattar åt hennes historier. I den beskrivningen finns en väntan på ett uppvaknande som man kan tänka sig komma ur denna känsla, en förståelse att skratt inte alltid är vänliga. Att man ibland skrattar åt, sätter sig ovanför andra och, just exkluderar.

Det som är skickligt är kanske också bokens svaghet. Mycket är oklart, just så som det måste vara för en så ung person som är med om händelser vars vidd hon inte riktigt förstår. Men ibland känns det för suddigt och det kan blir lite longörer i Marjories tankebanor. Slutet känns inte helt lyckat i mina ögon, det för in ett övernaturligt element som inte alls behövs. Boken är tillräckligt stark utan den dimensionen.

Men ett sådant språk han har, Bengt Ohlsson. Eller mer rättvisande: så vackert han kan gestalta Marjories tankar. Ibland blir jag påmind om Margaret Atwooes "Surfacing", en annan bok som starkt skildrar det icke-vackra hos en ung kvinna. Sidor som alla har men som är så svåra att beskriva.

En scen som berör mig starkt är när faster Ilse tar med Marjorie till ett ställe dit hon går ofta för att hon tycker att man tänker så bra där. Där finns utplacerade stenar, kanske är det som Ales stenar, vad vet jag. Men den äldre kvinnan delar med sig av något som hon har användning av för sitt inre liv, till den unga flickan.

Vad gäller skrattet, skämtet och det roliga, formulerar Bengt Ohlsson Marjories tankar så träffande: "Men en rolig människa kan ställa till med värre skador. --- Värst skada gör skämtet om andra människor skrattar åt det. För när människor skrattar mår de bra, de vet inte varför och hur det gick till, men de mår bra, och det vill de fortsätta göra, nästan till vilket pris som helst, och de tycker om skämtaren som får dem att må så bra." Så är det. Därför blir de roliga människorna omtyckta. Tänker jag. Och en dag kanske skämtaren känner att det är inte nog skäl att vara omtyckt. Skadan går på båda hållen.

Så här tänker den unga om kärlekens funktion i livet: "Hon undrade om hon någonsin skulle få känna sig stor, utan att ensamheten kom tätt i hälarna efteråt och tog över. Hon undrade om det var där kärleken kom in. Om det var därför den betydde så mycket för de vuxna. Om den trängde undan deras ensamhet, så att de kunde få njuta av att vara stora." Klokt. En förberedande tanke inför vuxenheten. Att vara ensam, våga vara ensam.

Det roliga i familjen kommer mer och mer under bokens gång att stå för något som kanske Miriam ville fly ifrån. Så läser jag i varje fall boken. I takt med att Marjorie tänker och utvecklas kan hon se att det faktiskt inte är skrattet som har varit det fina i hennes familj. "Det var inte själva skrattandet hon längtade efter. Det var något annat. Det var en känsla som låg nära skrattet. Och den var bättre än skrattet, eftersom den räckte längre."

Men det är mycket i boken som fascinerar. Inte minst de porträtt hon ger av sina föräldrar för sin faster Ilse, där vi som vuxna läsare, förstår att Ilses syn på hennes mamma och pappa inte är som hennes. Den är mycket mer kritiskt, och förstås utifrån ett helt annat perspektiv. Det är skickligt balanserat i boken.

Boken kom i min hand via en kollega. Jag tror inte att man behöver vara lillasyster till fyra syskon för att uppskatta den. Den har många bottnar och Bengt Ohlsson når bitvis till riktiga höjder i sitt språk och gestaltande. Jag rekommenderar "Syster" varmt.