”Magnolia”, en annan film av Anderson, är en film som jag kan se om och om igen. Denna film är av samma höga kvalitet, om än helt annorlunda komponerad och berättad.

Filmen handlar om Daniel Plainview som tillsammans med sonen HW, bygger upp sitt oljeimperium med hänsynslösa metoder. Han köper bland annat upp den kristna familjen Sundays gård (liksom hos Dickens bland andra, har karaktärerna hos Sinclair, vars roman filmen löst bygger på, betydelsebärande namn). Sonen i familjen Sunday är den överspände Eli som driver ett kristet budskap på gränsen till, ja, över gränsen till, vad som verkar friskt. Dessa två, Plainview och Sunday, står för de val som människorna har att välja mellan i det samhälle som beskrivs, kapitalet eller kyrkan. Ingen av dem gestaltas på något lockande sätt.

Det främsta namnet att nämna är Daniel Day-Lewis som jag tycker gör en helt enastående insats. Han bär upp nästan alla scener med en total närvaro och genomarbetat skådespel. Men jag tycker också värd att nämna är Paul Dano som spelar den unge missionerande och faktiskt lika ensamme Eli Sunday. Han sätts i motpol till Plainview och är en mer komplex figur, eftersom hans svaghet blottas först efterhand.

Robert Elswit har fotograferat och som någon sa till mig, det är bilder som etsar sig fast. Det är oerhört starka bildkompositioner. En favorit är en på män (ja, detta är en film om män, bara män) vid järnvägsstationen, deras anonyma ryggar och huvuden i plommonstop. Det är en bild på män utan kollektiv gemenskap, män på väg mot något, men det handlar om pengar, inga andliga värden. Bilden gestaltar på så vis den tomhet och ansiktslöshet penninghunger ger.

För filmen handlar som jag upplever den, om stor tomhet och ensamhet, framför allt hos huvudpersonen. Plainviews relation till sonen är helt och hållet på hans villkor och till för att tillfredsställa hans hunger och behov. Det är fascinerande att se detta beskrivet i en manlig värld. Jag kan förstå att Day-Lewis tog sig an rollen och han genomför det med bravur.

Musiken vill jag slutligen nämna eftersom den ger filmen en originalitet i tonen, som höjer den ytterligare utanför det vanliga. Det är häftig musik av Arvo Pärt som ger ett anakronistiskt stuk åt berättandet vilket förstärker känslan av att detta är en tidlös berättelse. Slutscenen som jag sent kommer glömma, ackompanjeras av en sprittande Brahms som gör att effekten blir än starkare. Mycket skickligt gjort. Jag är imponerad.