"Tinker, Tailor, Soldier, Spy" av Tomas Alfredson

Den känns som att en film man måste se - när vi under en av mellandagarna försöker få biljetter till "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" är de slut både i Malmö och Lund. Till sist, flera veckor efter att filmen kommit till Lund, får vi biljetter till en fullsatt föreställning kl 18 en onsdag!

Slående är att en mycket stor del av publiken är medelålders, ja många 60+. Är det John Le Carré som drar, eller det faktum att många i vår ålder sett Alec Guiness så magnifikt gestalta Smiley som gör att pensionärerna trängs i salongens mörker?

Men alla är inte medelålders. Och det är tyst i salongen. Allt sammantaget är jag förvånad. Det är ingen enkel film att se. Den är långsam, bitvis för långsam i mitt tycke, den bjuder inte på action, och det är för många av oss svårt att riktigt hänga med i handlingens många bottnar. Detta känns en aning stressande och tar bort en del av njutningen.

Trots detta är det en bitvis oerhört njutningsbar film att se. Gary Oldman som Smiley är suverän, han har inte Guiness lite syrliga, vassa framtoning, men han är farligt behärskad, han visar hur hans hjärna jobbar med mycket finstämda medel. Munnens stillhet, en mask till ansikte som vi får betrakta långa stunder där endast minimala uttryck avslöjar starka känslor.

Det låga tempot uppskattar jag mycket. Alla skådespelarna är utmärkta, jag kanske speciellt vill nämna Mark Strong som Jim Prideaux som blir så fruktansvärt exploaterad i berättelsen. Och så: Colin Firth, helt sagolikt bra med ett småäckligt lite leende som han åstadkommer med en uppvinkling av munnen som säger: "Se på mig, se min charm" men känslan når aldrig botten.

Skådisarna gör verkligen denna film till något extra. Men också regin och ett fantastiskt foto. Vinklar, longörer som ger djup åt blickar och rörelser.

Inledningsscenen och avslutningsscenen är båda välgjorda och sluter berättelsen på ett sätt som jag också sett i The Wires avslutningar på de olika säsongerna.

Jag känner att jag vill se om den här filmen, gärna direkt, vilket brukar vara mitt kriterium för att jag tycker att en film är riktigt bra. Här handlar det dock också om att det var för mycket jag inte förstod. I en thriller är det inte helt bra. Det är för många bottnar som lämnas svåra att stå på och om gör att filmen inte får högsta betyg av mig. Men jag ser gärna om den, både för att förstå bättre och för att njuta igen.

Vi reagerade på miljöerna som är intressanta i stort (särskilt sammanträdesrummet där "cirkusartiserna", agenterna, träffas, är genialt iscensatt) men som inte känns helt rätt i tiden. Det ska vara 70-tal men känns faktiskt mer som 60-tal. Dålig research? Det vore lite konstigt i en annars i stort så oerhört välgjord film som jag då till sist, trots det ena och det andra, vill rekommendera.