Så illa är det inte med filmatiseringen av Ian McEwans roman ”Atonement”. Men samtidigt är det ingen lyckad överföring, just för att det är en överföring av en mycket litterär text till ett bildmedium. Stundom blir det hyfsat bra, men i stort går valörerna i romanen förlorade.

Romanens starkaste gestalt är enligt mig den unga Briony, en ung flicka i en brytningstid mot sin kvinnlighet. Hon är ensam, som man är i denna fas, och de kvinnor som finns omkring henne, ser henne inte och kan inte stödja henne och Briony är helt utlämnad åt sina inre fantasier. Denna del av romanen lyckas sämst i överföringen, åtminstone vad gäller Briony. Robbie (James McAvoy) och Celia (Keira Knightley), de två andra i den triangel som boken rör sig runt, känns mer trovärdiga i denna del av filmen. Filmen är dessutom mycket vackert filmad, med trovärdiga miljöer och sensuell färgsättning.

En tung del i romanen beskriver Robbies tid i Frankrike. Det är en utdragen text, i rent omfång, och har mycket mindre sådant i filmen. I boken markerar textens längd de långa marscherna mot något där långt borta som kanske inte finns, under fruktansvärda förhållanden, med ömmande fötter, svält, smuts och fruktansvärda bilder ur verkligheten. Detta är ytterst reducerat i filmen, men känns inte som en helt orimlig lösning. Speciellt inte ur ett större perspektiv, när man vet hur romanen slutar.  

Den handling i romanen som äger rum i London under kriget funkar berättartekniskt i filmen men balansen börjar här kännas fel i filmen – fokus förflyttas från inledningen till det mer spektakulära kring kriget och sjukhusmiljön.

Det som är absolut sämst i filmen är avslutningen där vi istället för Brionys eget berättande i romanen, får se henne (patetiskt dåligt spelad av Vanessa Redgrave) intervjuad på teve och här levereras romanens sensmoral, Brionys erkännande och hennes förklaring till hur hon har velat iscensätta sin försoning i någon sorts Reader's Digest-version, short and snappy. Och dåligt, oj så kitschigt! Ian, hur kunde du gå med på det?  

Som några av mina läsare säkert vet, så har romanen "Atonement" betytt mycket för mig eftersom jag som några år sedan skrev en uppsats i litteraturvetenskap om denna skickligt komponerade, rytmkänsligt disponerade, metaroman. För mig har det känts nästintill otroligt att tänka sig att det skulle kunna bli en lyckad operation, att överföra guldet i romanen till filmduken. Och detta är ingen guldfilm.

Kanske är filmen sevärd om man inte har läst romanen, det är jag fel person att bedöma. Men om man som jag har läst den mycket stor behållning, så tror jag att man får förbereda sig för en viss besvikelse. Men Corelli med Nicholas Cage var sämre. Mycket, mycket sämre.

Läs Aghed och läs Croneman.