”Babian” av Naja Marie Aidt

Noveller anses vara en mycket svår litterär genre att hantera. Jag har nog alltid insett att det kan vara så, men i novellsamlingen ”Babian” av Naja Marie Aidt för vilken hon fick Nordiska rådets litterarturpris 2008, blir det tydligt för mig hur sant detta är. I varje fall om man strävar efter den täthet och kvalitet i texten som hon i stort lyckas med i denna bok.

Den första novellen ”Cykeltur” är en berättelse som skakar om mig ordentligt. Den bryter mot alla möjliga konventioner, till och med tabun, både angående vad jag förväntar mig av händelseförloppet, av karaktärerna och också rent stilistiskt.

Ett par är ute och cyklar med sin adopterade son, Sebastian. Vi presenteras för dessa tre i texten men efterhand blir det klart att det finns andra personer, lika viktiga för händelserna, som inte är närvarande i den beskrivna inledningen. Luckor, det utelämnade och de utelämnade, är något Aidt använder mycket.

Konventioner i litteraturen, ja, i alla kulturella uttryck, är till för att brytas. I denna novell är människorna nästan plågsamt osköna i sin svekfullhet. Pardoxalt och överraskande kan de dock också rymma en överraskande kärleksfullhet – komplext och oförutsägbart.

Aidt kastar oss in i en handling och lite isbergstekniskt får vi ana mycket mer än det som sägs rakt ut. Det som utsägs är sällan förklarande, snarare trevande kissande. Men det är en skicklig och rätt skrämmande skiss av människor.

I novellen ”Godis” blir jag starkt påmind om Ian McEwans sätt att beskriva verkligheten – hur en liten händelse kan få långtgående konsekvenser. Hur slumpen och vårt sätt att hantera händelser där vi inte har kontroll visar på vem vi är, djupt, djupt ner.

I novellen ”Bilresa” beskrivs en familj som ger sig iväg för att komma till sin sommarstuga. Det är barn och styvbarn, det är föräldrar som är närvarande och frånvarande. Det är utpressning och hot, det är lust och rädsla. Kaos men också något som man känner igen. Att klara av situationer i nuet, kanske inte alltid så som vi vill, men så som vi förmår.

Trots att många av novellerna gränsar till någon sorts Kafkalik verklighetsskildring, kan jag känna igen och uppleva en sanning i Aidts sätt att skildra vår tid och vår värld. Men så är det ju å andra sidan också när jag läser Kafka …

Lusten, ofta mycket våldsam och inte alls alltid skön, är mycket närvarande i hennes noveller. En favorit blir ”De stora trädens gröna mörker”, som mycket sensuellt beskriver en olycklig människas inre och möte med någon som blir betydelsefull. Där stryker jag bland annat för: ”Att gå under stora träd. Det framkallar en ögonblicklig, solid känsla inom mig, den som jag har så förfärligt stort behov av.” Vackert.

Droger och sprit finns med som ångestdämpande ingredienser och över huvud taget är det inga lyckliga varelser vi möter. Efterhand blir det lite nock, och jag tycker att den sista novellen som heter ”Sår” är smått tråkig.

Lite ojämnt alltså. I stort tycker jag trots det att Naja Marie Aidts bok är mycket intressant och stilistiskt skickligt genomförd, speciellt några av novellerna. Boken rekommenderas!