”Lady Chatterley” av Pascale Ferran

Den franska filmen ”Lady Chatterley” av den kvinnliga regissören Pascale Ferran som bygger på D H Lawrences andra version av sin roman ”Lady Chatterley's Lover”, är en film som håller mig i sitt grepp under alla sina 168 minuter.

Publiken på Kino är denna dag helt en medelålders. Jag tänker mig att vi som sitter där är människor som har läst boken i vår ungdom och njutit av den. Också förvånat oss över att den väckt sådant rabalder.

Och det är en rätt ”oköttig” sexualitet som visas upp i filmen, trogen boken. Om man ska jämföra med bokens första version vilken är den de flesta har läst, så finns det mycket att känna igen. Jag känner exakt igen den stämning av välsignad natur kopplad till sexuellt uppvaknande som boken förmedlar och som jag njöt mycket av när jag läste boken för kanske trettio år sedan.

Filmen går långsamt framåt, med mycket fokus på förändringar i naturen, där samma vy under olika årstider visar oss hur mycket tid som har gått. Skogen runt slottet där paret Chatterley bor är vild och djur och växter lever fritt. I denna skog går Lady Chatterley ut på sin promenad där hon en dag ser skogsvaktarens nakna rygg. Hennes själsliga förändring och fysiska uppvaknande följer naturens. Det kunde bli töntigt och övertydligt men känns inte så.

Deras fysiska attraktion kopplas till bådas njutning av naturen, hans som en del av hans tillvaro, och för henne som ett uppvaknande ur en tillvaro som på många vis är ett fängelse, om än inte bakom galler.

Scenerna mellan Connie Chatterley och Parkin skogsvaktaren (av någon konstig anledning omdöpt, i romanen heter han Mellors) när de successivt lär känna varandra fysiskt och efterhand bli mer och mer nakna för varandra i både i bokstavlig och överförd bemärkelse, är underbart vackra och känns mycket äkta och raka.   Inte minst den initiala bryskhet och fokus på själva inträngandet som sedan övergår i smekningar, kroppsutforskning och direkta blickar är en upplevelse att se. Att följa deras ögon, kanske speciellt hans, är en njutning.

Det finns många bilder som slår an i mig. En är när de tillsammans går i skogen. De är ungefär lika långa vilket för mig betonar det jämlika förhållande dem emellan som jag känner att Pascale Ferran vill gestalta, trots deras klasskillnad och trots att hon är man och han är kvinna i en tid av ojämlikhet mellan könen. I skogen står de och lyssnar på trädens brus. De delar upplevelsen av naturen, precis som de delar njutningen av varandras kroppar.

Parkin är en öm och vårdande man. Han är öm mot djuren och mot Connie. Hon är en stark och initiativtagande kvinna, det vill säga när hon har träffat denne man som frigör dessa sidor hos henne.

Det som känns lite trist till en början är att man missar det brittiska perspektivet och den brittiska miljön. Ferran har lagt in bilder på kolgruvearbetarna som Lord Chatterley exploaterar men det känns inte helt förankrat i filmen då miljön är för anonym. Klassperspektivet tas dock upp på andra sätt, om än inte mer någon större tyngd.

Inlagd text som för berättelsen framåt och även en berättarröst, är en lösning som jag inte förstår varför den ska vara nödvändig och drar lite ner intrycket.

Det är en långsamt berättad historia som ger många bilder att ta in och att njuta av. Mitt sällskap, Mats, tycker att filmen är för lång. Jag njuter av att tempot speglar en situation där tiden är en avgörande faktor för att man ska kunna försjunka som dessa två gör: i naturen och i varandra.

Framför allt är detta en film om kärlekens förmåga att få oss att växa och vara det vi har kraft och förmåga att vara och allt vi har inom oss att uttrycka. Slutet är underbart, inte alls som i romanen ”Lady Chatterley's Lover”. Jag rekommender filmen varmt för några kontemplativa timmar kring kärleken.