On Chesil Beach

Fler än jag får associationer till Philip Roths Everyman vid läsning av Ian McEwans senaste roman, On Chesil Beach. Både The Guardians recensent, Tim Adams, och Expressens Andreas Lokko, ser denna koppling. Det handlar ytligt sett om formatet, båda romanerna får ses som kortromaner där två timmars läsning är nog för att ta sig igenom böckerna och ändå göra det med penna i hand. Det handlar också om det starka språket där jag nog dock tycker att Roth i just denna jämförelse är McEwans överman.

On Chesil Beach handlar om ett ungt nygift par, båda 22 år gamla, som år 1962 (tidsangivelser ges mycket noggrant gjorde, för övrigt) befinner sig vid Chesil Beach på kvällen efter deras vigsel för att äta sin bröllopsmiddag och sedan gå till sängs. Båda är oskulder, fast hon tror att han har en mängd erfarenheter. Hur det kommer sig att hon lever i den villfarelsen blir aldrig klarlagt och det är en av de luckor i boken som vare sig känns motiverad eller som fyllande någon funktion.

Båda är fyllda av förväntningar på vad som ska hända, förväntningar som är mer, eller i hennes fall, mindre, medvetna. Båda är ”offer” för den tid de lever i och sin bakgrund och det är här jag tycker att McEwan brister i sin gestaltning av de individuella ödena som han tar sig an – de känns delvis som schablonbilder och för mycket historiska återblickar ges till den tid som dessutom råkar vara McEwans egen ungdoms. Var det verkligen så ålderdomligt före Beatles? Det blir för enkelt. Vi får i On Chesil Beach, liksom i flera av McEwans romaner, täta angivelser till dåtidens musik men också till klassisk musik som är den unga kvinnans intresseområde.

Man anar tidigt hur denna bok ska sluta men trots det känns de sista sidornas snabba förlopp och summering överraskande och väldigt lyckade. Tempot ökar dramatiskt, från de i de första 90% av bokens långsamma detaljrika närbildsbeskrivningarna, till den dystra, nästan   lakoniska konklusionen med dess sorgsna budskap.

Många gånger blir jag påmind om Everyman. Inte minst mot slutet. Men även för att här finns också havet med som ett tema, om än på ett annat sätt. Men också det drivna hantverket påminner.  

För det är i det rent språkliga, den skenbart enkla, men så elegant, förda pennan, som McEwans styrka ligger i denna roman som i övrigt inte når upp vare sig till Saturdays eller Atonements klass. Få författare når hans kapacitet vad gäller att både vackert, övertygande och koncist säga det han vill säga. Men det finns också prov på mycket McEwan-sk humor som jag gillar: Florence upplever en viss fysisk njutning och när den inte återkommer tänker hon: ”It had happened once, like the Battle of Hastings.”

När jag har läst ut boken känns det som att det är så mycket mer jag hade velat veta om dessa två och vad det var som gjorde att det gick som det gick. McEwan har väckt min nyfikenhet. Men det är som att han inte riktigt kommer loss. Jag kan inte låta bli att undra om det finns för mycket självbiografiskt stoff i boken som binder honom. Då syftar jag inte på sexproblematiken. För boken handlar också om klass, som ofta hos McEwan, och också om aggressivitet.

Jag kommer att ställa in denna vackra lilla bok i hyllan, tillsammans med de andra av McEwan. Men den inte når upp till några av denne skicklige författares bästa böcker. För oss som älskar McEwan finns det dock ändå all anledning att läsa boken – och att läsa den på engelska. McEwan hyllar det enkla och tydliga språket, det har han gjort klart i intervjuer och det kan vara ett av många skäl att han är en sådan framgångsrik författare.