"Children of Men”, regisserad av Alfonso Cuarón

För en dystopiintresserad cineast är filmen Children of Men ett måste. Trots att filmen är omskriven sedan länge, den är gjord 2006, så har den först nu nått Lund.

År 2027 är Storbritannien i denna historia som bygger på en roman av P D James från 1993, ett av få samhällen i världen som fortfarande fungerar, i varje fall är det så enligt den information som regeringen i landet presenterar. Den stora katastrofen i detta samhälle är att det inte föds några barn. Infertilitet är det som kommer att få mänskligheten att dö ut.

Theo Faron, spelad av Clive Owen, en före detta politisk aktivist som numera arbetar som byråkrat på ett statligt departement, blir kontaktad av Julian (Julianne Moore), den kvinna han tjugo år tidigare har levt med och fått ett barn, en son, Dylan med. Hon vill att han ska hjälpa henne och hennes grupp politiska aktivister att ta hand om en höggravid ung kvinna (mycket bra spelad av Claire Hope-Ashitey) och ta henne från London till ett säkert ställe där hon ska kunna föda sitt barn. Julians och Theos barn har dött i tidig ålder i en influensaepidemi.

Inget barn fötts på 19 år och den yngste på jorden, 18 år gammal, har just avlidit till stor sorg för alla, det beskrivs som en landssorg. Den yngstes död är en påminnelse om att människan håller på att dö ut.

Detta förfärande perspektiv är det som gör filmen mest suggestiv och tankeväckande. Hotet som överbefolkning innebär är något som ofta läggs fram i dystopier, likaså det hot som teknologi använt på ett inhumant sätt kan medföra, och självfallet, nu mer än någonsin, det hot som miljöförstöringen innebär för oss människor och vår värld.

Men att renodla den tanke som finns i filmen Children of Men, att det inte blir några fler människobarn i en framtid där vi har vanskött och manipulerat vår civilisation och våra mänskliga resurser om vi inte längre kan reproducera oss, ger en effekt som är stark och mycket skakande.

Livet handlar faktiskt inte bara, tänker jag, om längtan efter den egna avkomman. Jo, kanske i första hand. Men i förlängningen handlar det om människan som varelse, vår sort. Att vi ska fortsätta finnas. En djupt rotad drivkraft att människan ska fortsätta att existera.

I detta slår filmen an en kraftfull känsla hos mig. Så djup att jag känner mig skakad och djupt berörd. Att se London skildrat i en nära framtid, så likt men ändå så olikt är också oroande och mycket skickligt gjort. Krigsscenerna och krigsmiljöerna är obehagliga och välgjorda, fotot är bra och intressant. Allt är gråtonat som för övrigt det är i alla dystopier.

Men skådespelet, ja, Clive Owen har aldrig gjort något starkt intryck på mig. Han klär väldigt bra i att vara orakad vilket han är genomgående i denna film och det är kanske trovärdigt som detalj i ett samhälle där alla förnödenheter tycks lysa med sin frånvaro eller vara daterade från en annan tid än den som beskrivs. Men han har ingen inget djup i sitt spel, han berör inte. Julianne Moore är alltid en duktig aktris och använder hela registret i sitt spel, men hennes roll är liten. En som jag tycker lyfter filmen är Michael Caine som spelar någon sorts siste hippie boende ute i skogen med marijuanaodling som försörjning på mer än ett sätt. Det är länge sedan jag såg honom så bra.

Så sammantaget så är det som en film som inte får något högre betyg av mig. Det finns en del besvärande lyckor i filmen som stör och i slutscenerna blir det lite väl mycket referenser till andra kända mödrar med barn. Men filmen är sevärd som tankestoff. För den som gillar att fördjupa sig i   dystra tankar om framtiden.