”De andras liv” av Florian Henckel von Donnersmarck

Äntligen ser vi filmen ”De andras liv” som vi har fått rekommenderad men inte kommit iväg på förrän denna stormiga söndag, stormen Pers dag. Kinosalongen är nästan fylld trots att filmen gått länge, och trots att vi alla av SMHI blivit avrådda att ge oss ut denna dag.

Det är en mycket, mycket stark film. Jag har sällan känt sådan tillfredsställelse med slutet på en film, med hur berättelsen till sist stängs igen. Detta är en film som jag kommer att minnas och fortsätta att rekommendera. Det är en viktig film.

Vi får följa Stasikaptenen Gerd Wiesler (oerhört känsligt spelad av Ulrich Mühe, själv tidigare hotad östtysk skådespelare) och med honom de människor han bevakar. I den värld han lever är det opersonliga förhållningssättet, att inte engagera sig i enskilda livsöden, avgörande för att klara av ens arbetsuppgifter. I det äkta mötet med den andre, sätts detta förhållningssätt på prov.

Wiesler har näsa för var villebråd kan finnas, det vill säga människor som lever dubbelliv i det kommunistiska DDR. Han har en djup, nästan grym förmåga att liksom lukta sig till dem som döljer något regimfientligt. Det är hans egen näsa för dessa stackars människors dolda liv som får honom att komma att bevaka manusförfattaren Georg Dreyman och hans kvinna, den vackra och hyllade Christa. I övervakning av dessa två händer något med Stasimannen.

Det är en djupt rörande film, skakande i det historiska och politiska perspektivet och gripande i det mänskliga. Filmen är dessutom byggd på ett skickligt och omsorgsfullt komponerat manus. Här slarvas det inte.

Berättelsen som sådan är skriven av regissören, Florian Henckel von Donnersmarck som arbetat på detta filmprojekt i fem år. Filmen sågs under de första sex veckorna i Tyskland av en miljon människor. Detta säger något om filmens storhet men kanske också något behovet av att få ämnet exponerat.

Det måste vara en väldig lättnad för många av dem som levde under det ok som den östtyska regimen blev, att få gestaltat det förtryck som det faktiskt innebar. Men också att få bilder av den goda människan som Stasi inte kunde kuva.