”The Year of Magical Thinking” av Joan Didion

Joan Didion är en hyllad författare, berömd framförallt för sina essäer. Hon är en av de författare som har gjort The New York Review of Books och The New Yorker till de prestigefyllda tidskrifter som de är.

År 2003 dog hennes man, John Gregory Dunne, också en erkänd författare. Han bokstavligen talat ramlade ihop över middagsbordet i en akut hjärtinfarkt. Detta efter att paret hade återvänt från ett besök hos deras dotter som låg på sjukhus svårt sjuk.

För mig var läsningen av ”The Year of Magical Thinking” den första av den så hyllade Joan Didion som fick The National Book Award för boken. Jag har hört talas om henne som en av de främsta representanterna för det som kallas New Journalism.

Boken inleds i min Harper Collins-upplaga, av tre sidor korta utdrag ur de hyllande recensioner boken fått, bland annat av Joyce Carol Oates och Julian Barnes, från The Independent till The New York Times. Denna kultur, som blir vanligare och vanigare, att ösa recensionsklipp över läsaren på bokens första blad, är nog en del av den marknadsföringsförändring, mot en mycket mer aggressiv sådan, som pågår inom bokbranschen.

I början av läsningen tåras mina ögon ofta, delvis på grund av någon sorts förväntad reaktion på det tunga innehållet i boken. Jag vet, som de flesta som läser boken, att den dotter som paret Didion-Dunne besökte denna dag i slutet av december 2003, dog strax efter att boken hade kommit ut hösten 2005. Didion miste alltså make och dotter inom loppet av mindre än två år.

Jag blir starkt berörd av beskrivningen av den totala chock som det innebär när maken på detta sätt faller offer för ett dåligt hjärta vars urusla tillstånd John Dunne själv vid upprepade tillfällen hade sagt skulle bli hans död. Joan Didion har förstås känt till hans sjukdom, men chocken är trots detta total.

Boken inleds med några rader som återkommer på olika sätt i boken (och på boken baksida i stora bokstäver)

Life changes fast.

Life changes in the instant.

You sit down to dinner and life as you know it ends.

The question of self-pity.

Dessa rader ekar genom boken och deras innebörd penetreras på många olika sätt. Att Joan Didion inte väjer för den sista känslan, självömkan, visar på bokens breda budskap.

Boken är oerhört välskriven och skarpsynt. Efter makens död säger läkaren på sjukhuset att en socialarbetare måste se till Joan. Det är OK, säger socialarbetaren, ”She's a pretty cool customer:” Joan Didion återvänder några gånger till detta påstående under boken gång.

Repliken är faktiskt både är dum (för hur kan en fullkomlig främling veta något om detta) och också sårande i sin bristande empati, dessutom idiotiskt överslätande samtidigt som den är antagligen är välmenande. Jag kan dock känna när jag får beskrivet hennes sätt att hantera sorgen, att det faktiskt finns en sanning i påståendet. Det är något i hennes sätt att skriva som får mig att känna att detta förhållningssätt faktiskt materialiseras i hennes språk.

För texten är så välformulerad, ”cool”, så väl fraserad, med vad som faktiskt kan liknas vid omkväden (de fraser som är mest betydelsebärande. Och vackra!), en mycket medveten interpunktion och styckeindelning, i en sådan utsträckning att stilen kommer i förgrunden, framför känslan.

Ordet ”contrived” (konstlad, utstuderad) kommer för mig. Jag får emellanåt en obehagskänsla, en känsla av att sorgebearbetningen görs genom att förvandla sorgen till en vacker text. Och det finns väl ingen anledning över att moralisera över det. Men som läsare känner jag att avståndet mellan mig och Didion ökar efterhand som jag läser. Hon slutar att övertyga och läsningen blir mer och mer en sorts ekvilibristisk uppvisning av hennes stilistiska grepp.

En rätt ansenlig förekomst av namedropping förstärker denna känsla hos mig av att vara utanför texten och inte i den. Joan Didion rör sig i kretsar som utgörs av kända författare, journalister och andra kulturpersonligheter.

Trots detta finns det delar av boken som får mig att känna att Didions beskrivning av sorgen träffar mig som ett slag i magen. Det handlar bland annat om hur hon genom att hela tiden försöka förstå de fysiologiska mekanismerna bakom makens sjukdom och död, och även dotterns, kämpar med att hålla stånd mot sorgen och paniken. Detta kan jag känna har en äkta klangbotten.