"Direktören för det hele" av Lars von Trier

Upplevelsen av von Triers senaste film blir en blandning av fniss och longörer. Filmen är absurd, den driver med narcissistiska skådisar, regissörer, den driver med fikonspråket inom IT-branschen, den driver med vår önskan att undvika konflikter. Filmen bjuder på bilder där de inblandade befinner sig i överraskande lägen, ibland näst intill utanför bilden. Ljudet svajar, och så även ljuset.

Filmen handlar om direktören Ravn (ypperligt spelad av Peter Gantzler) som vill sälja sitt företag men helst utan att själv behöva framträda som direktör eftersom hans anställda aldrig har fått veta att det är han som är ansvarig för företaget och eftersom han helst vill slippa obehaget som det innebär att meddela de anställda att de ska sägas upp.

Han hyr in skådisen Svend E (spelad av Jens Albinus). Denne man tar sig själv och sitt skådespel på dödligt allvar. Han ska alltså spela direktören i förhandlingarna med den isländske köparen. Scenerna med islänningen, som gärna citerar Eddan och får vredesutbrott som besannar schablonbilden av den ordkarge öbon som hellre tar till nävarna än argument,   och tolken som tolkar mellan isländska och danska, är de absolut roligaste i filmen enligt mig. Här njuter jag verkligen.

På firman jobbar ett antal människor, varav sex tillhör dem som ingår i den inre kretsen. Tre av dem är kvinnor och jag måste säga att jag blir rejält störd av von Triers sätt att porträttera dessa. En är ett känslomässigt vrak, en annan är beskriven som någon sorts romantisk fjolla och en använder sig själv helt ogenerat som sexuellt objekt.

Att von Trier använder datorstyrd bild- och ljudupptagning som han kallar Automavision är den teknik som ger de variationer som jag under filmens gång funderar över. Jag letar efter ett syfte med dem eller något som tillför filmen något men har svårt att finna något. Jag fastnar nog snarare för vissa bilder i filmen: Emellanåt träffas Ravn och Svend E på ”neutral mark”, någon gång på en karusell, en gång på en plantskola, en annan gång på Zoo. Här tycker jag att bilderna är intressanta och miljöerna likaså och jag behöver inte, känner inget behov av att, fundera över varför von Trier gör som han gör.

Recensionerna som jag har läst i DN, Sydsvenskan och Svenska dagbladet har varit översvallande. Jag kan se att det metadrag som filmen har gör den speciellt intressant för analys just av filmkritikerkåren. Men von Trier är mycket tydlig i sin uppmaning till publiken när han med sin egen berättarröst säger: Filmens syfte är inget annat än att roa. Och det gör den. Men inte hele tiden, inte hele vägen.