”Vägen” som film, av John Hillcoat

Ja, jag får uttrycka mig så för denna film bygger trots allt på en roman, ett episkt mästerverk i mina ögon, och utan boken hade det inte blivit någon film.

Som filmatisering får jag nog ändå säga, as they go, att denna har sina styrkor. Man tar en risk, nästan ängslas, när man går iväg och ser en bildgestaltning av något som gett en så starka inre bilder via det skrivna språket. Romanen har levt starkt inom mig sedan jag läste den, som en stämning, med ett budskap om var mänsklighetens yttersta gränser finns. Både vad gäller gott och ont.

För Cormac McCarthy som skrivit romanen är upptagen av det onda och goda hos människan. I boken, och mycket väl i filmen också, visas hur vi i speglingen av oss själva i den andre, växer, rättas till och orkar förbli goda även när det onda hotar att ta över.

Berättelsen om far och son, vars namn vi aldrig får veta, ute på en vandring genom en totalt ödelagd framtida värld, beskrivs i John Hillcoats film som en kärlekshistoria av annat slag än vad vi brukar se. Pappan lämnar med sin son en tillvaro som ser hopplös ut i en värld förstörd av någon katastrof. Inget hopp om överlevnad, kannibalism och total anarki och hänsynslöshet sprider sig.

De två ger sig iväg. Syftet för fadern är att sonen ska överleva. Hans mål blir att fortsätta för att sonen ska kunna överleva. Allt skildras i bruna och gråa bilder, enkelt, ödsligt, naket. Bara blod här och där och då och då, bryter av den grå-bruna paletten med en obehaglig skärpa.

Få ord utväxlas, om än lite för många, jämfört med boken. Tyvärr har Hillcoat samma förtjusning i att låta de inblandade upprepa tunga fraser två gånger som vissa andra amerikanska regissörer. Det händer kanske en eller två gånger i filmen men det är lika många gånger för mycket. Vi människor talar inte så.

Så dialogen får inte alls samma tyngd som i boken men å andra sidan förmedlas en liknande stämning i bilderna. Skickligt transponerat alltså. Viggo Mortensen är fenomenal som den strävande, älskande fadern, den uppoffrande fadern, fadern som är beredd att göra vad som helst för att rädda sitt barn – hur ofta ser vi män porträtteras så?

Kärleken dem emellan, färgerna, anslaget. Mycket känns bekant och jag är i stort inte besviken. Att Omar från The Wire dyker upp känns fint (fast här som en annan). Att Nick Caves och Warren Ellis musik inte imponerar alls utan faktiskt bitvis stör mig, det kan jag leva med. Detta är i stort en lyckad filmatisering av en modern dystopi vars existentiella innehåll i sin skenbart enkla form, ger en tankestoff för lång tid framöver.