"Fish Tank" av Andrea Arnold

Ännu en fantastisk film av Andrea Arnold, som kom att bli en regissör som jag beundrar och därmed också har höga förväntningar på, genom sin film "Red Road" från 2006. Med denna film, "Fish Tank", bekräftar hon sin ställning som en regissör som kan berätta en trovärdig historia med ett bildspråk som känns övertygande, ofta närgånget och realistiskt och med skådisar som får en att undra ibland om det verkligen skådespel, fiktion, vi tittar på.

Historien om Mia (så fantastiskt spelad av Katie Jarvies) berättas helt igenom från hennes perspektiv vilket markeras tydligt genom att vi faktiskt följer henne med kameran rent kroppsligen ofta mycket nära hennes egen kropp. Hon bor med sin mor som dricker, festar, helst vill få Mia flyttad till annan ort, och lillasyster, sådär tio år, imponerande spelad av Rebecka Griffiths. De tre kvinnorna svär och bråkar, dricker och verkar nästan hata varandra. Det är en aggressivitet mellan dem som sällan beskrivs hos kvinnor och det i sig känns rätt uppfriskande.

Miljöerna är minst sagt dystra. Det är samma sorts nedgångna höghus som i "Red Road" och det är smutsigt, slitet, fattigt.

Mia älskar att dansa. Hon tar några öl och tränar i en tom lägenhet. Hon går till internetkaféer, tittar på danser på youtube och vill lära sig nytt. Dansen är hennes bästa. Dansen är hennes lycka. Dansen är hennes flykt undan en dyster tillvaro.

Mamman börjar träffa en man, Connor. Han spelas utmärkt och känsligt av Michael Fassbender som jag känner igen från filmen "Jane Eyre" men också, inte minst, från "Inglourius Basterds" där han spelar i en oerhört komisk scen tillsammans med Mike Myers.

Connor har en relation till mamman, en sup- och knullrelation, pardon my French. Men han hittar också till döttrarna och utvecklar en kontakt med Mia. Han ser henne, intresserar sig för henne och att det finns också en attraktion emellan dem är tydligt.

Men han intresserar sig för henne också som person. Han lyssnar när hon berättar om sina dansambitioner, han tar hand om henne när hon har skadat sin fot (i en situation som han lockat in henne i, visserligen). Det finns ett tydligt vårdande drag hos honom - underbart är när han tittar på hennes skadade fot och frågar: "Tvättar du någonsin dina fötter?". Hon bara skrattar, är trygg i sin tilltro till sig själv och honom. Just där och då.

Connor framställs inte som en sjuk pedofil och Mia som ett offer för hans lust. Nej, det är mer komplext än så, som det ofta är i verkligheten. Det finns paralleller mellan de manliga huvudpersonerna i Red Road och Fish Tank, helt klart. Män med ett förflutet, men också med mycket hjärta.

Mamman kommer inte fram så mycket som karaktär, ges lite utrymme vilket kan kännas synd och kanske i förlängningen vinklat. Men varför skulle det inte vara det - det är ju film. Dock är det ett val Arnold gör, att inte försöka förklara varför modern är den hon är. Hon ges inte den analysen.

Fokus är på den 15-åriga Mia som drivs av längtan bort, längtan efter utveckling men också med en längtan efter kärlek, ömhet. Hennes sexualitet är vaken och hon tänder till på den snygga, vänlige Connor som gärna visar sin kropp för den unga tjejen. Man ser på Mia hur hon tänder när hon tittar - fantastiskt att detta är en amatör som aldrig spelat förr. Hon är så vansinnigt bra, så mycket Mia!

Min absoluta favoritscen i filmen kommer mot slutet. Mia iakttar sin mor som dansar lätt till en rap-låt. Mia börjar dansa mitt emot mamman och mamman härmar dottern eller de speglar varandra. Lillasyster hänger på. Detta är bild, symbol, täthet i bildberättandet som nästan tar andan ur mig.

När vi sitter och pratar efter filmen med några ungdomar vi har med oss, säger plötsligt den ena: "Life's a bitch and then you die." Den här av bland andra mig, så ofta citerade fras, kommer från den låt, "Life's a bitch" som spelas till denna sista dans. Tack för att jag fick veta det! Arnold har förstås inte valt den av en slump (lika lite som det är en slump att "Red Road" slutar med "Love Will Tear Us Apart"). En passande illustration av de tre kvinnornas sätt att förhålla sig till livet - man är rätt chanslös. Filmen slutar trots detta i en rätt hoppfull ton.

Ja, Andrea Arnold ger oss en stor filmupplevelse med hjälp av fantastisk kamera, skådisar, musik, manus. Trovärdighet i stort sätt hela vägen. Jo, absolut, se den!