Galago 89

I förra veckan fick jag senaste Galago-antologin i brevlådan. På Bokmässan i höstas tillbringade jag en skön timme i Galagos utställningsmonter. Där var det trevligt, det fanns en skön fåtölj, jag blev behandlad som en VIP, förmodligen för att jag var den enda där över 30, och det var spännande för att de hade så fina böcker. Julia hade visat mig en bok av Liv Strömquist, det hade varit min Galagobörjan. Nu sjönk jag ned i sammetsfåtöljen och läste en bok av Åsa Grennvall vars serier jag sedan har återkommit till i antologierna.

Jag blev prenumerant och får därmed tre antologier med serier om året. Så här presentaras Galago på deras hemsida:

Fakta

Galago grundades 1979 och har genom åren haft många inkarnationer och utgivare. Under hela tiden har dock Galago varit en viktig samlingsplats för svenska tecknade serier för en vuxen publik. Bland de många, många tecknare som publicerats i Galago genom åren märks bland andra Joakim Pirinen, Gunnar Lundkvist, Lena Ackebo, Max Andersson, Charlie Christensen, Martin Kellerman, Mats Jonsson, Åsa Grennvall, Nina Hemmingsson och Liv Strömquist.

Tecknade serier har aldrig varit min grej, speciellt inte rörliga. Och jag har svårt att ta mig in i genren, så att säga. Men – med mötet och bekantskapen med bland andra ovan nämna Liv och Åsa (hennes bok ”Cynisk romantiker” är en fullträff, tycker jag), har förståelsen för genren hos mig ökat.

I senaste numret, Galago 89, har jag speciellt fastnat för Åsa Grennvalls serie ”Precis tvärtom” om hur det är att bli mor. Den är rolig, den är välritad och den är allvarlig.

Men så tycker jag också att Tom Gaulds serie ”Kungarikets väktare” är riktigt bra och såå snyggt tecknad. Tom Gauld som är en brittisk tecknare har en sak, kanske flera, gemensam med Degas: Han är mycket skicklig på komposition. Det jag gillar mycket med Gauld, det lilla som jag har sett av honom, är att det kraftigaste uttrycket finns i bilden, inte i orden, som till exempel hos Grennvall vars serier innehåller rätt mycket text.

Det är en resa, att ta sig från rätt traditionell skönlitteratur som jag oftast läser, om än ibland postmodern, till seriernas värld. Här är allt tillåtet, det är hämningslöst, könsupplöst, tabulöst. Det gäller att se och läsa förutsättningslöst. Rätt ofta förstår jag inget alls. Men ibland förstår jag att felet med min läsning är att den är för litterat, för inriktad på ord och deras betydelse. Låter det kryptiskt?

Att läsa serier kräver träning. Kanske på samma sätt som man sätter sig in i en ny typ av musik. Men trägen kan vinna och jag rekommenderar därför ett besök i Galagovärlden.