”Gudar och människor” av Xavier Beauvois

Det är en modig film, slår det mig när jag lämnar Spegeln i Malmö efter att ha sett filmen Gudar och människor, filmad i ett lugnt tempo passande för den grupp karaktärer som filmen handlar om.

Historien om det lilla klostret Tibhirine i Algeriet bygger på en sann historia. Om du vill ha något politiskt korrekt så är detta inte din film. Här är de goda inte muslimerna, även om det finns goda muslimer i filmen, utan de tappra katolska munkarna. Men det är skönt med en film som inte utnyttjar det som ligger rätt i tiden utan bara berättar historien utifrån regissörens vision och tolkning av denne tragiska historia som utspelade sig 1996 i Algeriet. Och därför, bland annat, upplever jag filmen som modig.

Xavier Beauvois, regissören, låter berättelsen om munkarna i det lilla klostret sakta och trevande berättas. Vi får möta byborna i den intilliggande byn, de muslimska familjerna, som firar en omskärelse med fest och naturligtvis är de åtta munkarna i klostret inbjudna eftersom byn och klostret lever nära varandra, de är varandras vänner. Rörande är att se hur broder Christian, klostrets prior, spelad oerhört känsligt av Lambert Wilson, deltar i den muslimska traditionen med familjen, inkännande också i bönen.

Sedan är det då klostret där bland annat broder Luc lever, helt underbart gestaltad av Michael Lonsdale som den gamla hängivne läkaren, hängiven sin hippokratiska ed och den som i klostret mest bejakar skrattet. Alla i gruppen är olika, med olika personligheter, svagheter och styrkor.

Klostermiljön är påver och vardagen slitsam och monoton. Men det finns stor glädje i den gemensamma sången och bönen och en stark samvaro mellan de åtta männen. De resonerar och uttrycker sina tankar. De vårdar varandra.

Så kommer alltså det onda in i deras liv i form av ett annat brödraskap, ett antal (i filmen lika många som munkarna) islamistiska terrorister. De är hänsynslösa och mordiska. De har mördat några kroater, nu hotar de munkarna när de inte får den medicin som de vill få från broder Luc.

Nu kommer frågan – ska munkarna, eller ska de inte, lämna klostret? De har möjlighet att återvända till Frankrike varifrån de en gång kommit. Militären på plats vill att de ska lämna byn, ja de mer eller mindre kräver detta.

Men munkarna vill fatta sitt eget beslut, utifrån sina egna moraliska koder. Ska de överge byborna, ska de fly fältet när inte byborna kan? Detta moraliska dilemma och hur det hanteras är unikt att se gestaltat i film, inte minst för att det verkligen visar dessa katoliker i en positiv dagar. Skurkarna i denna film är de islamistiska terroristerna och militären.

Munkarna fattar sitt beslut. I en scen som visar dem sittande tillsammans för att äta, en sista måltid där broder Luc häller upp vin till alla och sätter på musik som måltidsackompanjemang istället för den högläsning av religiösa texter som annars är bruklig, det är en scen som jag skulle kunna se om och om igen.

Scenen är helt fantastisk. Så stark, så välspelad, så oerhört modigt regisserad och komponerad. Något av det absolut bästa jag har sett på film. Associationerna går till målningar av den sista måltiden med Jesus och lärjungarna och Beauvois väjer inte för denna koppling som många förstås gör. Det är en säkerligen mycket genomtänkt likhet. Munkarna i den hemska händelse som filmen bygger på har kommit att kallas Atlasmartyrerna (efter Atlasbergen där klostret ligger).

Detta är inte en film för dig som vill ha tempo och munter underhållning. Detta är en djupt allvarlig film som handlar om att vara modig men också att vara rädd, om samtalet och hur vi kan tala oss samman till beslut och påverka varandra. Jag blir stärkt av att se filmen, trots det tragiska slutet. Det är rätt att våga när något är viktigt nog. Det är viktigt att aktivt ta ställning.

Dock blir jag framför allt glad, som alltid, åt att se ett sådant enastående konstnärligt uttryck som Gudar och Människor utgör. Se den, se den, se den!