Inglourious Basterds av Quentin Tarantino

Av de Tarantinofilmer som jag har sett är detta helt klart den bästa och en som får mig att känna stor respekt för Tarantinos unika filmspråk. Det är en blandning av överraskande nyskapande och referenser till bild- och berättartraditioner som ger en rik blandning och en film med mycket att ta in.

Det enda som jag kan säga, och det är ett viktigt förbehåll, är att jag faktiskt inte kan se, låt säga, 10 procent av filmen. Det är FÖR våldsamt. Det kan jag tycka mer är ett problem med Tarantinos filmgestaltande än med mig. Det är ju heller inget som är unikt för just denna Tarantinoproduktion.

Filmen inleds med en lång scen som utspelar sig på den franska landsbygden i ockuperade Frankrike 1941. En fransk bonde gömmer en judisk familj och den djävulske överste Landa (fenomenalt spelad, filmen igenom av Christoph Waltz) kommer för att se om han kan finna dem. Scenen är mästerlig. Den är långsam, fokus finns på detaljer, pipor, mjölk i glas, ansikten, de vackra höstträden. Den franske bondens minskande förhoppningar om en lösning som avspeglas i hans ansikte och hans annalkande skam och rädsla. Fantastiskt spelat och regisserat, filmat.

Storyn är sedan att en grupp amerikanska soldater (Inglourious Basterds) med judisk bakgrund förutom deras ledare som kallas The Apache - ni kan kanske lätt räkna ut varför, tänk bara på era fördomar av värsta sort om denna indianstam - väl och riktigt roligt spelad av Brad Pitt, har som mål att döda så många nazister som möjligt och skalpera dem i naziockuperade Frankrike.

Ett annat spår är det där vi följer den person som kommer att bli "min" genom filmen - Shoshana, den enda överlevande efter massakern på judiska familjen i inledningsscenen. Här berättas på ett annat sätt, allvarligare. Det finns en scen i filmen när jag börjar gråta. Som jude upplever jag inte någonsin filmen som stötande, snarare på något sätt förlösande.

Man kan säga att dessa två spår knyts ihop och ger olika ton till filmen, samtidigt som de i båda fallen sysslar med samma sak, nämligen en kontrafaktisk berättelse om andra världskriget.

Hämnden är ett ständigt återkommande tema i Tarantinos filmer och det slår mig i denna film att han kanske faktiskt menar att hämnden är viktig för människan. Att den förlöser? Jag tycker att Tarantino här skiljer på ondska och hämnd. Det finns ett sådant budskap som jag ser det i filmen. Den judiska hämnden som iscensätts på ett oerhört dramatiskt sätt i filmen, ges inga cyniska slängar av löje.

Kontrasten mellan våld och lugn hos människan som i den här filmen framför allt gestaltas på ett skrämmande sätt i Landas person är något annat som blir tydligt. Även i Pulp Fiction möter vi den sortens karaktärer.

Inglourious Basterds är full av referenser till andra filmer, sagor, annan berättarteknik och metaberättande med en film i filmen, en fot som saknar en sko, precis som Askungens (fast prinsen i det här fallet är den hemska Överste Landa). Tarantino driver friskt med hur tyskar och engelsmän gestaltas i krigsfilmer, till exempel i samtalen mellan de engelska militärerna, där vi till exempel ser den galne Mike Myers som en av dem.

Som i alla Tarantinos filmer används också musik på ett ytterst effektivt sätt och kan förändra anslag i scener för att ge dem en ironisk touch eller prägla oss att se en referens till en annan epok. Skickligt.

Vi var tre medelålders kvinnor som efteråt sa samma sak: En sådan stark och fantastisk film. Men ingen av oss hade klarat av skjutscenerna och skalperingarna. Detta är jag kritisk mot. Jag kan se att det inte betyder samma sak för Tarantino med våld som det gör för mig. Jag läser det på annat sätt och klarar inte av att tolka det, om man vill. I övrigt tolkar jag filmen, blir mycket starkt berörd och kan känna att han ger mig mycket stoff att fundera över och att han gör det i bilder!

Att andra världskriget, detta för många av oss tabubelagda historiska ämne, skulle kunna användas, ja, exploateras på samma sätt som man har gjort med indianerna och striderna med dem, där man generaliserat, typifierat, förenklat det som verkligen hände, att det skulle hända med andra världskriget, det är något som kanske inte är nytt. Men det känns som att Tarantino vågar sig på ett helt nytt sätt att använda stoffet.