"Inland Empire" av David Lynch

För mycket av allt möjligt i David Lynchs senaste film ”Inland Empire”. För lång film, för många paranoida twistar.

Den tre timmar långa filmen är bitvis intressant bildmässigt och Laura Dern som har den tyngsta rollen, lyckas verkligen tänja ut sitt spelande så att man blir imponerad. Även andra intressanta skådisar finns med. Varför inte nämna Jeremy Irons, här smått diabolisk trots sin snygga nuna.

Någon handling går inte att beskriva, inte heller några scener som i Roy Anderssons "Nu levande" som jag tyckte så mycket om. Visst, det finns scener - det finns scener som upprepas ur olika perspektiv, men det finns inte, som jag ser filmen, några scener som jag kan landa i tematiskt.

Filmen rör sig framåt som en jagad paranoid spiral. Så får jag formulera det. Det blir värre och värre, det blir fler och fler chocker åskådaren utsätts för, ” en hypertät, intensiv atmosfär av oro, ångest och först som sist rädsla” som Jan Aghed skriver i sin recension. Trots det blir jag inte alls rädd, jag som kan bli så rädd på bio. Det tycker jag i sig är talande.

För det känns så påklistrat, så konstruerat. Så mycket Lynch. Laura Dern är bra men i stort, trots hennes skicklighet, ser vi hennes ansikte i samma förvirrade rädsla eller något närliggande. Kameran kommer nära, nära ögonen och det är intressant men blir för mycket.

Jan Aghed har gett filmen 5 poäng. Det är sällan det händer att Aghed ger så högt betyg. Svårtolkad , säger han. Ja. Det kan köpa, det kan jag gilla. Jag gillar att tolka svårt. Men till sist vill jag känna att det fanns något där att tolka. Och så känns det inte med Inland Empire.

Jag associerar ibland både till Bergman och faktiskt också Roy Anderssons senaste film. Men också Alice i Underlandet kommer för mig. En kraftig kritik mot Hollywoodvärlden som denna film dock är en produkt av, kan jag också notera. Men nej, jag rekommenderar inte filmen. Betyg är inte min grej, trots, eller kanske beroende på, mitt yrke. Men om det ska bli ett sådant, så – 2 får det bli.