”It’s a Free World” av Ken Loach

En film av Ken Loach ger en förväntningar. De infrias i hans senaste film It’s a Free World.

Filmen handlar om Angie och Rosie som startar en förmedling av invandrararbetskraft, illegal sådan i båda bemärkelser. Angie har jobbat i branschen tidigare och sett vilka pengar det genererar men blir själv uppsagd när hon inte svarat på chefens närmanden. Hon bestämmer sig för att starta en liknande verksamhet själv.

Till sin hjälp tar hon sin vän Rosie. Det är dock Angie som är den drivande och hennes normer som styr. Dessa normer är att pengar ska in, till nästan vilket pris som helst. Trots att hon har en medmänsklig sida som visar sig till exempel i hennes sätt att förhålla sig till en iransk familj som hon kommer i kontakt med, finns det en annan sida som är helt hänsynslös och förråad.

Hon är en person som har haft massor med jobb, har en liten son som hennes föräldrar verkar ta hand om till största del och som hon tycks känna rätt lite. Det finns en tomhet hos henne.

Angie är en snygg tjej som spelar mycket på sin kvinnlighet men är hårdhudad också. På så sätt skapas en slående kontrast när hon visas sortera de stackars manliga immigranterna, säkerligen från mycket patriarkala kulturer, till olika arbetsplatser (en sortering som görs på en pubs bakgård). Det samma gäller de kvinnor som hon ”ger ” jobb.

Det är en film som är lite ojämn. Några scener känns mindre övertygande men några slår en riktigt hårt. Sista scenen som knyter an till öppningsscenen, där det i båda fallen handlar om överräckande av pengar, är suverän.

Angie spelas av Kierston Waering, alldeles, alldeles utmärkt. Hon har ett ansikte som förmår spegla både det hårda och avståndstagande och också hennes sorg och dystra acceptans av sin oförmåga att ta sig ur en situation som gör henne till exploatör av sina medmänniskor. Hon är en person som dåligt förvaltar sitt inre kapital.

Hon är i alla bemärkelser filmens huvudperson tycker jag. Hon säger vid något tillfälle ”It’s a free world” och får det verkligen att låta så tomt och osant som det är. Även vad gäller henne.

Jag tycker att det var väldigt härligt att se en film med ett tydligt budskap, utan att det förmedlas på ett övertydligt sätt eller i varje fall utan att det förlorar i trovärdighet. Det finns ett genuint patos hos Loach som lyser igenom i det han gör. Att han sedan är en jäkel på att hitta skådisar, duktig på att filma så att vi nästan har svårt att tro att det hela inte är dokumentärt, ser till att manuset ger oss en känsla av verklighet, gör att hela paketet blir till en stor upplevelse, trots att det finns svaga punkter här och där.

Det är en angelägen film han har gjort, Ken Loach, och mitt råd är: Se den!