”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein

Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, både stör och berör mig. Den stör mig för att den är på något sätt provinsiell, känns för lokal med alla sina referenser till Lund med omnejd och inte tillräckligt skarp och genomarbetad.

Jag tycker illa om hennes namedropping vilken hon hafsigt, och därmed respektlöst, försöker dölja - flera personer benämner hon med en versal – en R, till exempel, en person som jag kan lätt identifiera och med mig många som känner till och arbetar och läser tidning i denna region. Heberlein berättar också hur denna R har rekommenderat henne att ta kontakt med förläggare Svante Weyler ”för att han är bra” när det blir tal om bokens publicering. Behöver vi alla få veta det? Det känns alldeles för privat och ankdammigt. Det känns också insmickrande mot Weyler.

Vi får på ett liknande sätt läsa på bokens sista sidor om hur bra Sydsvenskan är. Är det är sätt att försäkra sig om fortsatt publicerade texter på tidningens kultursidor? Även om det inte är menat på det viset känns det så för läsaren.

Andra får däremot slängar av sleven och vi kan också identifiera dem. Hennes barn och make blir genom att de ofta nämns i boken utlämnade på ett sätt som alla som läst recensioner av boken känner till och jag tycker att det känns ansvarslöst. Att de har gått med på det, att Heberlein tycker att syftet med boken är viktigare, att hon förmodligen inte håller med mig om att det är ansvarslöst, det är ju bland annat det som stör mig med boken.

Samtidigt som just detta, paradoxalt nog, är bokens styrka. För hon diskuterar moral och tabun på ett sätt som känns både klargörande och uppfriskande. Att mycket av det vi tänker kring psykisk sjukdom faktiskt har att göra med förutbestämda tabun och vedertagen moral. Till exempel hur vi ser på självmord, som något i grunden oetiskt och omoraliskt. Men ur den sjukes eller livsledes synvinkel är detta ju inte en moralisk fråga. Det är en fråga om att inte uthärda. Och då gäller inte längre moralen.

Jag tycker att jag får en bild av Heberlein hur svårt det är att så ofta befinna sig på randen till att inte uthärda livet, att veta att den totala svärtan kommer åter och åter och att känna att man inte är förmögen att älska dem man vill älska i det tillständet. Det måste vara fruktansvärt.

Och hennes bok ger en bild av hur det är att kastas mellan extremt polariserade känslor, eller hur den tidiga maniska fasen förföriskt ger henne inspiration och kreativitet, för att sedan följas av mörker och besvikelse. Och även, tror jag, skam, även om hon inte uttrycker det så.

Boken känns spekulativ. Men hon är öppen med detta. Hon skriver till exempel mot slutet av boken vilken hon verkar tro först kommer att bli utgiven postumt eftersom hon antar att hon inte orkar leva länge till, att hon hoppas att boken kommer att inbringa mycket pengar till hennes familj. Men också att hon tycker att det är en viktig bok att publicera. Jag ger henne delvis rätt i detta, om än med viss skepsis.