”Det andra målet” av Jonas Karlsson

Det är svårt att skriva noveller, sägs det. Så kan det vara. Jag kan tycka att det kanske inte är svårt att skriva en enstaka novell. Däremot är det en bedrift att få till en novellsamling som känns helgjuten. Jonas Karlsson lyckas verkligen med detta med sin debututgivning, ”Det andra målet” som kom 2007.

Miljöerna är i stort Stockholmska, där restaurang Gondolen, under Katarinahissen ofta figurerar som scen. Storstadsmiljö.

Novellsamlingen är uppbyggd så att karaktärerna dyker upp först i en novell, sedan i en annan och en tredje. Vi får på så sätt se figurerna ur andra och andras perspektiv än vid det första mötet, vilket är spännande och tankeväckande. Dessutom binder det samman texterna och gör att man vill läsa vidare, något som ofta annars kan vara ett problem med novellsamlingar. Ta Alice Munros noveller, till exempel. Alldeles fantastiska texter, men ofta så skilda från varandra att det behövs tid mellan läsningarna. Med Jonas Karlssons texter går man in i en värld, på en scen, där man får liksom gå runt och kolla från olika håll.

Denna värld han skapar på sin scen, är på en gång sorglig och humoristisk, ofta absurd. Humorn – den är lite som Jan Stenmarks. Ofta associerar jag till honom när jag läser novellsamlingen, till hans socialrealistiska bitande skämtlynne och dess vasshet. Jonas Karlssons novell ”Han är hungrig” är väl den som mest ger mig den associationen i samlingen men det är något i människosynen i stort som mycket påminner om Stenmarks om än inte så dyster. Människor pratar med varandra men förstår inte varandra. Man utbyter fraser men vad betyder det man säger? Nära vänner har ingen aning om vad den andre tänker. DN:s recensent som är citerad på min pocketupplaga skriver att Jonas Karlsson har en ”genuint lätt prosaform som man läser med ett leende på läpparna”. Jag håller bara delvis med. Den är lätt i bemärkelsen med ett enkelt språk. Men det är så skickligt balanserat och avvägt, att genuint lätt prosaform blir missvisande som beskrivning och en aning nedvärderande. För visst, jag ler emellanåt, men jag skakar också på huvudet av förundran över Karlssons träffsäkerhet och skärpa i iakttagelserna.

Citatet från DN får mig att tänka på en av de bästa novellerna som handlar om en skådespelare kallad Pär Hansson. Denne recenseras slarvigt, (bara halva pjäsen bryr recensenten sig om att se) av en ung recensent (kallad Arvid Falk!) som, visar det sig, har recenserat en annan skådis än han har trott, alltså inte Pär Hansson. En släng med sleven åt recensentkåren ger Karlsson här.

Senare ser recensenten dock Pär Hansson på riktigt och säger om hans scennärvaro: ”I varje sekund trodde jag på honom och ändå kunde jag se hur han liksom höll rollen framför sig. Han förkroppsligade teaterns mirakel.” Vackert formulerat och något som säkert Jonas Karlsson ser som den yttersta bedriften i sin yrkesroll. Här talar skådespelaren Jonas Karlsson (namnen är ju likvärdiga i sin vanlighet) tänker jag mig.

Denne Pär Hansson dyker senare upp i en annan novell. Han har slutat spela teater. Men han säger om skådespelaryrket: ”Då i början, då tror man att allt är möjligt liksom, att man ska kunna, nämen du vet, påverka folk. Förändra nånting. Sedan lär man sig hur det funkar. Man inser att folk inte blir så drabbade som man tror. Det betyder ingenting för dom. Inte på riktigt. I alla fall inte mer än drinken i pausen eller var dom har ställt bilen eller … jamen du vet?”

Så sant, säkert. Och jag tror att alla som sysslar med någon typ av konstnärligt skapande någon gång har känt denna besvikelse – den kick man själv får inom sig i sitt uttryck, motsvaras inte av det andra upplever: kicken finns kanske där men den är självklart annorlunda eller ibland svalare. Eller uteblir helt.

Och i förlängningen handlar detta ju inte bara om konstnären utan det mellanmänskliga generellt. Att vi aldrig på djupet kan generera en känsla eller reaktion motsvarande vår egen hos en annan människa. Detta är en kanske en dyster tanke men, tror jag personligen, på någon nivå också sann. Precis som jag tror på att vi faktiskt KAN bli sedda och känna oss sedda, så tror jag också på att det finns ett avstånd mellan människor, hur nära vi än står varandra, som aldrig kan överbryggas.

Jonas Karlssons noveller handlar mycket om det här avståndet mellan människor. Det handlar om glappet och det handlar om längtan, efter närhet och lycka, hör här: ” … egentligen vill du inte dit nu, för någonstans anar du att det finns ett annat mål. Som inte har med resultat att göra. Som, när allt annat går framåt, går inåt. Oavsett hur mycket du producerar. Någonting som har med den enkla men sårbara känslan lycka att göra”.

Den enkla men sårbara känslan lycka. Här är Jonas Karlsson explicit. Ofta är det dock luckorna i texten som talar, på ett sätt som påminner mig om John Ajvide Lindqvists sätt att gestalta i sina noveller. Det är fint att få jobba själv när man läser som man gör när det finns mycket undertext, mycket mellan raderna. Men det är också fint när man får en bild som träffar en så precist som den nämnda. Jag ska fortsätta att läsa Jonas Karlsson, no doubt, för att prata thewireiska.