"Korparna" av Tomas Bannerhed

Om jag hade varit ornitolog så kanske jag hade gillat ”Korparna”, Tomas Bannerheds debutroman. Men det är jag inte, och jag tycker inte om hans roman. Den känns pretentiös och stilen sökt.

Klas, bokens berättare och huvudperson, växer upp i Småland på 70-talet. Hans far är lantbrukare, och Klas bor med honom, modern och en lillebror, Göran. Fadern, Agne, är någon sorts pendang-huvudperson i så måtto att han i väldigt hög grad ingår i Klas känsloliv och tankevärld.

Fadern oroar sig. För vädret, för allt elände som kan drabba familjen och honom. Tidigt i boken förstår man att hans oro är sjuklig. Kanske för att skapa sig ett eget universum där detta elände inte kan tränga in, går den unge Klas in i en värld där fåglarna definierar verkligheten. Han iakttar dem, deras flykt och beteende, hur de ruvar, var de bygger sina bon. Klas känner, tänker jag mig, i detta iakttagande, ett lugn, i så måtto att han inte kan kontrollera fåglarnas rörelser och göranden, de bara lever sitt liv.

Detta kan ställas i motsats till det han förmodligen känner inför sin mer och mer deprimerade och paranoida pappa, som han skulle vilja hjälpa, men inte kan. Så läser jag texten.

Klas är sängvätare. Många nätter får han gå upp och skamligen tvätta sig och byta lakan. Fasan är att hamna på psykiatrisk klinik som han läst kan ske om man inte blir av med dessa problem före en viss ålder.

Och det är där fadern hamnar. Mer än en gång. Han kommer hem från sjukhuset och är både annorlunda och oförändrad. Klas försöker berätta om sina fåglar. Det är det han kan, det är den världen som känns trygg för honom. Men fadern är förlorad i sin depression och självömkan.

Modern är, som så ofta i romaner skrivna av män, god, vänlig och rätt anonym. Alla dessa mammor som porträtteras så! Ge dem lite liv, vetja! Brodern Göran beskrivs som ängslig men är luddig i gestaltningen och jag får alls inget grepp om honom. Det är som att Bannerhed börjat skissa men lämnat honom därhän för det idoga skrivarbetet med fåglarna och deras värld.

Det finns också en sadistisk Johnny i romanen. Han har samlag med kvigan och han hånar Klas och också fadern Agne. Han är en veritabel sadist.

Det finns en Veronika som Klas är förälskad i. Hon kommer från en bohemisk familj som ställs i motsats till Klas familj. Det är en förenklad bild, med en småkorkad och okänslig mor och en alkoholiserad akademisk far. Rätt mycket något helt annat av vad Klas ser där hemma. Självklart kommer de från stan.

Jag kan förstå Bannerheds tanke, att låta Klas inre värld vara en tillflykt. En vacker värld, långt borta från hans karga och dystra verklighet. Men det blir pretentiöst och fokus förflyttas från familjens elände som gestaltas i ofta rätt oklara bilder, till de extremt tydliga och exakta av fåglarna.

Bannerheds roman har recenserats i många tidningar och nästan genomgående är recensenterna positiva. Jag tog mig med svårighet igenom boken. Dyster, ja. Bra, nej.