"Yarden" och "Och allt skall vara kärlek" av Kristian Lundberg

När jag har läst ”Yarden” är jag starkt rörd och berörd. Djupt påverkad för det känns äkta, så rakt ut, går rakt in. I bloggposten ”Yarden, läsningen och starren” skriver jag om den boken.
När jag har läst ut ”Och allt skall vara kärlek” som är en fristående uppföljare till ”Yarden” känner jag något liknande. Det är ärligt.

Men varför känns det så? Och vad innebär det? Känns det äkta för att författaren med stor uppriktighet beskriver det som är viktigt att säga, utan att falla offer för en större önskan att beskriva det på ett skönt eller för sig typiskt sätt? Så kan det vara.

Ibland kan jag tänka att det känns äkta för att jag känner igen det.

Så kan jag tänka kring Lundbergs båda böcker, kanske speciellt kring den andra. Jag känner igen något. Kanske känner jag igen det här cirklandet runt en kärna, ja, så kan det vara.

Kristian Lundberg skriver om kärlek i denna andra bok. Jag får en bild av någon som sitter och ritar en cirkel på ett papper. Man ritar cirkeln om, om, igen, en ovanpå den andra utan att släppa pennan. Några blir lika, några svänger ut utanför. Men innerst finns en kärna som allt rör sig kring. Pennan slänger lite hit och dit, ibland långt ut i periferin men den som ritar och den som tittar, vet var kärnan finns, vad som finns innerst i cirkeln.

När jag har läst ut den här boken tänker jag att den är ett försök att förklara hur han, Kristian, trots all skit han varit med om, trots att han som han säger, smittats av mammans svåra psykiska sjukdom, levt i stor misär utan närvarande far, varit nära att mista livet som följd av sitt drogmissbruk, varit omöjlig att leva med på grund av dessa saker och på grund av sin destruktiva livsstil, hur han trots allt detta kan älska. Och – kan bli älskad. Det är denkärnan boken cirklar kring. Och allt skall vara kärlek,

Det är som en djup förundran vandrar över sidorna i boken. Jag? Jag som kommer därifrån? Gjorde det? Han dog? Jag såg det? Den skammen? Allt det och ändå kärlek? Kan jag vara värd det?
Det är vackert. Vad kärleken gör: ”Nu när jag älskar henne. Nu när hon ser mig tillbaka så vågar jag gå allt längre och längre bort, och jag går genom den mörka skogen, jag går tillbaka och jag ser varelserna stå vid sidan om stigen och det bekommer mig inte och istället för att skaka av skräck så viskar jag hennes namn, om och om igen, känner jag så doften av hennes hår i mina näsborrar.”

Kopplingen mellan hans mors paranoida fantasier och arbetsplatsens övervakning är skakande: ”Det absurda: att framtiden hann ikapp henne. Jag hamnade på arbetsplatser där hennes visioner visade sig vara sanna: vi spelades in, vi var försiktiga med vad vi sade, när som helst kunde straffet verkställas.” Kristian Lundberg beskriver hur han haft ett helt liv på sig att utveckla färdigheten att inte överträda reglementen. Bara om det finns tillräckligt många rädda eller behövande människor kan man ha arbetsplatser som den som beskrivs i ”Yarden”. Vi lär oss rädsla på många olika sätt.

Kanske är det också något annat som är bekant hos Lundberg. Det är något i det här roterande tänkandet som jag känner igen, cirklandet, också rädslan. Men jag känner också igen hur han via människor, vänner, kommer i kontakt med tankar, idéer. Hur han via samtal med andra processar intellektuellt stoff. Han refererar ofta i den här boken till vänner och självklart till K, kvinnan.

Boken är spretig. Jag tror att Kristian Lundberg är spretig. Men det är en spretighet som han ansar i skrivandet och om man som läsare känner tillförsikt så kommer förståelsen och syntesen så småningom.

Jag hittar hem, jag tar mig ner, trots att jag har klättrat runt i ett träd med många grenar för att använda en av Lundbergs egna bilder. Det är hela är rätt fantastiskt. Frågan är vad jag ska läsa av honom härnäst?