"Mammoth" i regi av Lukas Moodysson

Filmen Mammoth kännetecknas av att budskapet, eller budskapen, levereras med en övertydlighet som gör att det rent cineastiska delen i upplevelsen till stor del går förlorad. Och den känslan som jag har beror bygger på att det inte är en stor filmupplevelse vad gäller skådespel, och berättande. Hur ska jag säga? Att få se folk tala i mobiltelefoner, rika amerikaner, fattiga filipiner, till och med bebisar, fast mer passivt då, gör att budskapet liksom hamras in - okey, vi lever i ett ständigt kontaktsökande och kontaktlöshet. Jag fattar.

Inte så att budskapet är oviktigt, inte alls. Moodysson visar oss den västerländska, Manhattanlivstilen, med hårt arbetande föräldrar, rika, som överger sitt barn för att förverkliga sina egna mål. Barnen är mer vuxna än de vuxna, en romantisk bild som känns väl gestaltad trots det. Barnen i filmen är överhuvud taget imponerande. Den 7-åriga flickan i New York-familjen är underbart spelad av Sophie Nyweide och de filipinska barnen, nannyns, gör också övertygande insatser.

Så de vuxna tänker på sitt, ser inte längre än näsan räcker, bryr sig om fel saker. Olika typer av exploatering visas upp: sexturismen, miljöförstöring, och människornas ihålighet blottas.

Vissa scener känns övertygande och har pekpinnar, för det är denna film full av, som når fram till mig. En scen utspelas på en soptipp i Filipinerna dit de fattiga barnen går för att hämta användbart avfall. Hit tas nannyns barn av sin mormor för att hon vill visa varför mamman jobbar åt andra i USA: för att hennes barn ska slippa detta hemska öde. Detta berör.

En annan när den rika flickan Jackie i New York, ensam i lägenheten, tänker alla ljus för att inte vara så ensam som hon faktiskt är. Här är det vackert tänkt och berättat och väl regisserat. Eller när hon sitter på planetariet och tittar ut över världen: Hon, i motsats till de flesta vuxna i filmen, tycks kunna se ett större perspektiv.

Men i stort känns filmen platt och dess angelägenhet magert gestaltad. De viktiga frågor som Moodysson tar upp och till exempel i Lilja gestaltade så det small till, får inget djup när de två huvudrollsinnehavarna far runt och gör allting så uppenbart fel. Nej, bättre kan du, Lukas.