"Melankoliska rum" av Karin Johannisson

I sin senaste bok gör hon det igen. Hon hjälper en skifta perspektiv, från det gängse till ett mer nyanserat, ett bredare, och blottlägger därmed strukturer och företeelser som legat fördolda i det låsta nuperspektivet.

"Melankoliska rum" är en bok som enligt texten på framsidan handlar om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Detta historiska perspektiv får en att fundera över vår tids sätt att både beskriva känslor och kanske i förlängningen också uppleva dem.

Men hon gör först och främst en historisk exposé över hur det hon benämner melankoli (psykiskt lidande), har uttryckts i dagböcker, läkarjournaler, romaner, självbiografier, etc, från medeltid och framåt. Oerhört intressant blir det till exempel när hon beskriver förra sekelskiftets neurasteni vars symtom på flera sätt gestaltas som vår tids utbrändhet.

Det mesta av det hon presenterar känns oerhört tankeväckande. Till exempel hur det under romantiken var en helt normal sak att män grät, medan det under 1800-talet kom att bli något som endast passade sig för en man under begravningar. Det blev omanligt att gråta och tårar och gråtande förvandlades till något kvinnligt och därmed till ett uttryck för svaghet.

Hon gör överhuvud taget intressanta analyser av skillnader i manligt och kvinnligt vad gäller melankoli och psykiskt lidande, eller snarare, hur det har uttryckts och vad som har accepterats. Så även i viss mån vad gäller social klass.

Det är dock i de mer allmänna resonemangen kring psykiskt lidande som jag gör mina många markeringar i boken. Till exempel på sid 30 där jag dragit ett streck vid: "Jag vill skriva melankolins historien om en känsla, inte en sjukdom." För Johannissons hållning är den, och det präglar denna bok, att psykiskt lidande inte i sig är patologisk utan en del av mänskligt liv. På sid 25, i inledningens slutord står: "Ju mer av sårbarheten vi benämner med medicinska namn desto mer riskerar vi att krympa normaliteten." Jag kan bara hålla med henne. Detta förhållningssätt märks i hennes analys när hon citerar en fransk filosof (sid 63) som menar att i en tid besatt av välfärd och rationalitet så placeras melankolin i förfrämligande diagnoser. Den melankoliska människan förvandlas till en patient som bara experterna kan bota. Alltså inte personen själv.

Hon anser att det i modern tid ger högre status att känna fysisk smärta än psykisk. Man kan bara hålla med henne och gör man det inte kan man titta på anslagen till psykiatrin och psykoterapin, jämförda med dem som riktas till den somatiska vården.

Något väldigt spännande att läsa om är hennes utvikning (som hon benämner det) om förlorade sömnmönster. Hon menar, och bygger på referade källor, att vi sedan vi började lysa upp våra hem på kvällarna, fått ett helt annat sömnmönster än tidigare. Före industrialiseringen så hade människor ett sovande i två pass, ett så att säga av ren utmattning när mörkret kom, och ett annat efter något som hon kallar vakenvila i några timmar, ett sovpass som varade till gryningen. Det har visat sig att människor som lever helt efter ljuset antar detta sömnmönster. Hon säger själv att det är intressant att tänka sig att vi kanske lever i känslan av att all nattlig vakenhet är onaturlig, och vi lever också i ett samhälle som faktiskt kräver av oss att vi inte ligger i sängen tolv timmar som detta gamla sömnmönster krävde.

Men det finns massor i denna bok som jag lägger på minnet och stryker för. I ett kapitel betitlat "En samtidsdiagnos" formulerar hon följande om vår samtids stigande depressionskurva: "Nyckelkänslan tycks vara vag maktlöshet i kombination med högt ansvar för den egna lyckan." En mening som fastnar. Eller kring dagens syn på depression (som under 1800-talet ansågs vara en psykisk sjukdom): "Frigjord ur sin stigmatisering, och med allt böjligare symtomatiskt talande, är depressionen vår tids melankoliska form par excellence." Och det märkliga, skriver hon, är att fast det så att säga normaliseras, så är det ändå onormaliserat eftersom det inte är samhällsanpassat och måste hävas. Det måste på något vis, göras om och bli "melankoli utan melankoli".

Det är sorgligt men också uppfriskande, oroande men också tankeväckande att läsa denna grundliga bok om något som många av oss funderar över. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar över sin egen melankoli, över andras, över kulturen som en kanske mer styrande faktor än vi kan genomskåda om det inte vore för denna proffsiga vägledare som Karin Johannisson utgör. Bokus säljer den för 171 kronor. Köp den nu!