"Min kamp 5" av Karl Ove Knausgård

När jag nu lägger ifrån mig den näst sista delen i Knausgårds roman är det med en känsla av att cirkeln börjar slutas. På något märkligt sätt börjar bitarna falla på plats.

Denna delen handlar i hög grad om Knausgårds skrivandeutveckling. Första partiet skildrar hans tid på Skrivekunstakademiet i Bergen och beskrivningen av hans osäkerhet och dåliga självkänsla, kopplad till ett mycket starkt behov av att både uttrycka sig och att lyckas (eller kanske att inte misslyckas), beskrivs naket och utan omskrivningar. Det blir så starkt emellanåt och min upplevelse, eller min identifikation eventuellt, så kraftfull, att jag åter får lägga ifrån mig boken. Riktigt, riktigt omskakad. Ja, så starkt kan det bli, så mycket kan det skrivna ge.

Det handlar alltså om skrivande, men också som sagt om självkänslan, eller bristen på den. Knausgård dricker. Han dricker, han försöker skriva. Han är osäker, han är känslig för hånfullhet och oerhört självmedveten. I skolan, på kursen klarar han dåligt av kritik, samtidigt som han lyssnar på den. Det är en utveckling som verkligen inte är spikrak. Den är mödosam och kantad av rädsla för misslyckande. Han måste skriva. Han kan inte skriva. Då finns det inget för honom i livet.

Kärleken sätter han på piedestal. Han förälskar sig och det är så stort. Sedan super hans sig full och förstör. Det är destruktivt så in i bänken men som läsare känner man att han är på väg. Vi förstår att det är detta som kampen. Han ger inte upp.

Som i de tidigare böckerna är det stämningar skildrade via natur och miljöer som jag fastnar för. Hos mormor: ”Länge låg jag i mörkret innan jag somnade. Mörkret band samman det lilla sovrummet en trappa upp med det enorma rummet nedanför. Den gamla träsängen var som en liten båt, kändes det som. Då och då susade det i träden utanför, och vattendroppar kastades från löven mot fönstret med ett svagt smatter. När det upphörde kunde det susa någon annanstans, från några andra träd i närheten, som om vinden i kväll hade delat upp sig och kom ridande in över landskapet i flera trupper.” Vackert.

Som jag skrivit tidigare så får man en bild av en person som trots sin oro, sin upptagenhet av sig själv, ändå har en mycket stark förmåga att njuta av och uppmärksamma det som finns utanför den egna personen.

När den alkoholiserade pappan till sist dör säger Karl Ove till prästen som ska tala på begravningen att det mest är en lättnad. Han gråter och gråter och gråter. Han bannar sig själv: ”Farmor var hans mamma. Pappa hade varit min far. Jag visste hur det var ställt med honom, jag visste att han skulle dö. Jag hade inte lyft ett finger.” Denne far som är en centralfigur i kampen, verkligen, ger ändå Knausgård skuldkänslor. Eller är det skam? För skammen har odlats hos den känslige sonen. Så ofta utsatt för pappans förakt.

Avslutningsvis i boken handlar det om äktenskapet med Tonje. Knausgård går in i sitt självdestruktiva beteende och relationen kollapsar. ”Mörkret inom mig tätnade …” skriver han och som läsare känner man att för Knausgård är det skrivandet som skänker tröst, det som ger honom stadga.

Knausgårds mindre sympatiska sidor, och de finns verkligen, de tycker jag blir mer och mer begripliga för mig. Hans föraktfullhet, hans idealisering av kvinnor som sedan kan vändas till respektlöshet, det blir en del av den stora bilden av personen.

Jag tycker fortfarande att detta verk är enastående. Jag ser fram emot att se helheten och hoppas att den sista boken inte kommer göra mig besviken. Även jag kan förstås hemfalla åt idealisering!