"Min kamp" av Karl Ove Knausgård

Det är så sällan numera som jag läser något som riktigt tar tag i hjärtat på mig. Men det har Karl Ove Knausgårds "Min kamp" gjort. Kanske delvis för att jag blivit varse hur komplex sorg är. Men framför allt för att detta är en väldigt bra bok, på många viktiga sätt.

Boken har av vissa beskrivits som extremt egocentrisk men det vore konstigt om denna självbiografiska bok vore något annat. Det är verkligen ingen självförhärligande bok, något som annars ofta kopplas till egocentricitet. Nej, Knausgård ger ingen vacker bild av sig själv. Det är relationen till pappan boken cirklar kring, via Karl Ove själv. Och han är en figur som är oskön i flera avseenden.

Denna av förläggaren kallad autofiktiva bok (vad är det till skillnad från självbiografisk? En subjektiv beskrivning av ens liv kan alltid ur andras perspektiv ses som fiktiv) tar sin början i en lång betraktelse kring döden och går sedan över till beskrivningen av en scen med fadern. Redan här beskrivs pappans avstånd till sonen och sonen längtan efter kontakt, också Karl Oves rädsla för fadern. Pappan kan vara mycket hånfull, vilket i förlängningen tar sig uttryck i skam hos Karl Ove: "Kraften i den plötsliga skammen var den enda av barndomens känslor som i intensitet kunde mäta sig med rädslan, förutom raseriet då, och alla tre hade det gemensamt att jag själv blev liksom utplånad." Just så är det.

Föräldrarna glider ifrån varandra vilket beskrivs som något som sker lite grand i Karl Oves periferi, han är upptagen av annat, sig själv. Det är tjejer, musik i hög grad, och att definiera sig som person, som livet handlar om för hans del.

Hurdan är han? Ja, han antiborgerlig och vill markera detta på olika sätt - dricka, låta håret växa. Inte plugga, annat än möjligtvis litteratur, det är fint och bra. Under ungdomsåren kan han på olika tränga undan sin barndoms rädslor, skammen också, med hjälp av vänner, kärlek och musik men också sprit.

Vi får följa Karl Ove genom dessa år, när han går på gymnasiet och mer och mer får klara sig själv. Pappan beskrivs som en figur som mer och mer går in i sig själv men Karl Ove förstår att han dricker, detta noterar han.

Hela tiden varvat med berättandet i boken om Karl Oves ungdom och liv finns betraktelser kring livet, skrivandet, konsten, insprängt. Som här, om skrivandet: "Man vet för lite och det finns inte. Man vet för mycket och det finns inte. Att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet." Och det är nog just det Knausgård har gjort med denna bok.

Vi möter Knausgård också när han som trebarnsfar i Malmö funderar över själva boken och han blickar bakåt till det tillfälle när hans pappa efter många års supande dör. Yngve, brodern, och han är de som tar hand om begravningen under förfärliga omständigheter då farmodern under sonens sista år delat hus och även superivanor med honom, alltså Karl Oves pappa. Hemmet bröderna kommer till är i ett avskyvärt förfall, farmodern senil, nedkissad och försupen. Det är ett vidrigt slut på pappans liv och en säkerligen traumatiserande upplevelse för en son, minst sagt, att på detta sätt begrava sin pappa.

Knausgård undviker inte att beskriva parallellerna mellan honom och pappan även om de inte uttrycks som sådana rakt av. Han beskriver sig själv som en pappa med stort behov av ensamhet och avstånd och hur rasande han kan bli när han inte får dessa behov tillfredsställda. Han berättar om sitt drickande och hur han måste hålla det i schack.

Överhuvud taget är berättande mycket uppriktigt, som jag upplever det. Det känns inte sökt eller tillgjort, kanske bara någon gång när Knausgård beskriver konstupplevelser kan det kännas lite småpretentiöst.

Naturbeskrivningarna är många och vackra liksom tankarna de väcker. Om molnen: "Mattröda, mörkröda hängde de där över stan, omgivna av alla tänkbara nyanser av grått.. Synen var vild och vacker. Egentligen borde alla människor strömma ut på gatorna, tänkte jag, borde bilarna stanna, dörrarna öppnas och förare och passagerare komma ut med uppåtvända ansikten och ögon tindrande av skönhetslängtan, för vad var det egentligen som utspelade sig däruppe rakt ovanför våra huvuden?"

Boken avslutas med ännu en betraktelse i ord som jag tycker säger något om Knausgårds storhet i sin precision och emellanåt riktigt enastående bildspråk. "Och döden, som jag alltid betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet."

Boken griper tag i mig som litteratur sällan gör, men när det händer förstår jag så väl varför skönlitteraturen är så viktig i mitt liv. Emellanåt gör den, som här med Knausgårds "Min kamp", det svåra i livet lite lättare att förstå.