"Min kamp 4" av Karl Ove Knausgård

”Stönande, en ny kräkning gick genom henne, och jag såg det stora arslet framför mig, kunde plötsligt inte motstå det, lade händerna på skinkorna, stack in den och började dunka på igen.”

Sluta läsa här om du inte vill ha en spoiler av ”Min kamp 4”. För detta är avslutningsraderna i Karl Ove Knausgårds fjärde roman i den självbiografiska sviten.

I stort känns den som en bok som behöver en uppföljning för att förstås i sin helhet – en avsevärd del av boken handlar om hans mycket påtagliga längtan efter att bli av med oskulden, något som inte alls är enkelt då han hela tiden drabbas av för tidig utlösning då det närmar sig. Den handlar också om hans under gymnasietiden accelererande alkoholkonsumtion som visserligen ger minnesluckor (som det står på bokens baksida) men också ofta en känsla av lycka och självförtroende. Njutningen han känner när han dricker beskrivs mångordigt och detalj.

Han bor ensam med sin mor och då föräldrarna skilt sig, brodern Yngve har lämnat hemmet. I den känslomässiga glipa som uppstått vid skilsmässan, dessutom med en far som bara konsumerar mer och mer sprit själv och då har svårt att se sonens tilltagande konsumtion, där hittar Karl Ove sig själv i ruset. Där glömmer han också sin känsla av misslyckande inför sitt mandomsprov, att ligga med en tjej.

Varför skriver han om detta så i detalj? Det påminner mig om beskrivningarna av mat i bok 2. Här i bok 4 ges vi bilder av hur Karl Ove får syn på en tjej, blir snabbt kåt, vill ha henne, ha henne, hånglar med henne, misslyckas med samlaget. Och detta berättas om och om igen, varje händelse lika unik i hans minne. Vilken effekt får det på mig som läsare?

Effekten blir att jag ser hur detta totalt dominerar hans tankevärld. Det är sex och sprit, sex, musik och sprit. Mycket kring musiken han lyssnar på får vi ta del av och det är en kille som formligen drunknar i sprit och erotiska fantasier. Musiken å sin sida, ger tröst, stadga, genuin och okomplicerad glädje.
Sådan blir effekten på läsaren. Vi får en förståelse av hur den unge Knausgård brottas med sin känsla av osäkerhet inför kvinnor, hans homofobi, hans snabbt accelererande behov av droger som lugnar och håller ångest borta.

Jag har svårt att njuta av detta i stunden. Däremot kan jag känna att det har effekt, som sagt, på mig som läsare. Jag känner hans vånda, hans hormonstinna kåthet som också verkar så speedad. Men jag ser också hur hans sinne för detaljer slipas fint i hans iakttagelser av människor, deras kroppar, ögon, läppars kurvor, gester, kroppsspråk, allt känsligt fångat.

De inledande raderna är som sagt bokens sista. Jämför detta med förra bokens slutrader. Trots att detta är något helt annat, så grovt, rått, också språkligt, så tycker jag att det stämmer, det är rätt slut för denna bok. Även om jag blir lätt chockad när jag läser det, känns det uppfriskande och ärligt.

Och så finns det den andra sidan av Knausgård: Så här skriver han om träd: ”Överallt stod det träd, dessa gröna vackra skapelser som man aldrig intresserade sig för på allvar, bara gick förbi och registrerade utan att de gjorde något avtryck, som exempelvis hundar och katter gjorde, men som egentligen, om man tänkte efter, var närvarande på ett mycket mer massivt och överväldigande sätt.” Han lyckas göra det vi har omkring oss synligt på ett unikt sätt. ”Farmor formade fingrarna till en räfsa.”

Kanske den här paradoxala skillnaden mellan det självupptagna inåtvända, mellan den personliga ångesten och iakttagandet av världen omkring, kanske just där ligger något av det intressantaste i Knausgårdkompotten. För det ÄR intressant, det han skriver. Det är stämning, det är äkta och känns okonstruerat.

Också hans hånfullhet eller gnällighet är sådan, äkta: När han får skäll för att han varit vårdslös under sin tid som inackorderad lärare: ”En knäckt trumpinne? Några jävla sängkläder som man behållit lite för länge? Kom igen, vad fan är det med er egentligen?”

Även om jag definitivt inte är så lyrisk som jag var efter bok 3 så ser jag mer och mer detta som ett större sammanhang jag vistas i under läsningen, som en idé som han genomför med någon sorts konsekvens. Jag kan inte benämna den, inte än, kanske aldrig. Men det finns där, det märker jag.