”München”, film av Steven Spielberg
Sent omsider, med DVD-utrustning som hjälp, kommer vi att se filmen München. Jag har hört att den är bra men inte varför. Kanske för att skälen till att vi gillar en film, särskilt med lite mer komplext innehåll, också speglar vem vi själva är. Och då blir det inte så enkelt att förklara i några korta fraser.
För Spielberg målar inte upp någon enkel svartvit historia. Han överraskar inledningsvis genom att bara mycket snabbt redovisa själva terrorattentatet mot israeliska idrottsmän under OS 1972 där elva idrottsmän dödades av åtta terrorister. Filmens handling fokuseras sedan istället på hur en grupp på fem får i uppdrag att leta upp och döda de ansvariga terroristerna.
Och i detta berättande handlar det heller inte om några enkla personporträtt. Ledaren för gruppen, Avner, spelad av Eric Bana, åtar sig uppdraget som han får personligen av Golda Meir att leda gruppen. Hans hustru är i åttonde månaden men han tvekar inte att ta på sig ett uppdrag där han lämnas i stort sett ensam att ta ansvar för genomförandet av detta svåra, farliga och hemliga uppdrag. Konsekvenserna för Avner som person är katastrofala. Han utvecklar, med rätta, paranoida sidor, alieneras delvis från sin hustru och går förmodligen, att döma av hur han gestaltas i filmen, en olycklig framtid till mötes.
De andra i gruppen porträtteras långt bortom schablonbilden av hemliga agenter. Bäst kontakt tycker jag att jag kan känna till Ciarán Hinds (spelar också Caesar i serien Rome) karaktär som är den brittiske agent som kommer närmast Avner. Han är också den mest samvetsömme i gruppen och tar upp de svåra frågorna kring varför, är detta rätt, etc.
Vi får följa gruppen några gånger vid matbordet där Avner dukar fram mat han har lagat. Dessa scener känns mycket övertygande och också därför rimliga. Och jag håller med Annica Gustavsson som recenserade filmen i Sydsvenskan, att den svagaste rollprestationen gör nog Eric Bana själv som filmens huvudrollsinnehavare.
Jag blev verkligen berörd av filmen. Den har brister, bland annat har den longörer som jag tror kunde ha undvikits. Men att det så väl lyckas diskutera konsekvenserna av våld och det personliga priset, gör den mycket sevärd. Frågan kring skuld tas också upp när det visar sig att en av dem som dödats faktiskt inte är en av de ansvariga för just detta attentat. I bonusmaterialet till filmen får jag veta att manus skrivits av samma person som gjorde manus till den rosade tv-serien Angels in America och det framgår av intervjuerna att Steven Spielberg har varit angelägen att göra något mer än bara en lyckad thriller. Han har verkligen lyckats.
Sensmoralen av filmen är, tycker jag, hur människan kanske, som Avner säger, kan bli så avtrubbad att det blir lättare och lättare att döda. Men det sker till ett mycket högt pris, det handlar om förlust av viktiga inre värden, eller kanske förlust av bitar av den inre världen.
I slutbilden ser vi Avners profil tecknas mot World Trade Centers skyskrapor. Detta är säkert inte en tillfällighet. Spielbergs film är gjord med omsorg.