"När tiden tog slut" av Göran Sahlberg

Att gestalta barns tankar och sätt att se på världen är svårt, det hela hamnar gärna i en sorts konstruktion där det psykologiska eller analytiska får för stor plats. Barn upplever något annat än den vuxne, har ett helt annat perspektiv, annan förförståelse och andra behov. Att kunna skildra detta trovärdigt är stort. Jag tycker att Göran Sahlberg lyckas väldigt väl med just detta i sin roman "När tiden tog slut" (2007).

Pojken som boken handlar om växer upp under femtiotalet i en barndomsmiljö som är ovanlig, både då och nu. Hans far är predikant och alldeles, alldeles väldigt upptagen av sina tankar på predikningar och den andliga världen. Endast ett idealiserande barn kan acceptera detta utan att tveka.

Bara på måndagar kan man få bra kontakt med fadern får då är hans predikan avklarad. Och även om måndagen är ledig dag för predikanten så måste pojken, som kanske är 6-7 år vid bokens början, akta sig för att inte störa pappan och väcka hans oro kring nästa predikan.

Modern önskar sonen en mer "modern uppfostran" än den han har bredvid sin far som han djupt beundrar. Hon ogillar att sonen håller sig inne och att han längtar efter att, liksom fadern, kasta sig över skrivmaskinen och producera predikningar. Hon vill att han ska gå ut och leka med de andra barnen. Därför gömmer hon färgbanden till den skrivmaskinen sonen fått - ett drastisk om än grymt sätt att hålla honom från knattrandet.

Närheten mellan far och son skildras med stor innerlighet. Det är en närhet som ännu inte ifrågasätts av sonen, han ser på sina pappa bara med beundran. Att hans barndom är annorlunda än de jämnårigas är inget han verkar tänka på. Det nämns heller inte i boken vilket ökar känslan av att det bara är det berättande jagets perspektiv vi tar del av.

Fadern berättar för sonen om Guds plan för mänskligheten och sonen lär sig också mer från en plansch fadern har i sitt rum. Bland annat detta och en stor lust att lära och förstå, gör att pojken redan när han börjar skolan kan läsa och skriva.

Eftersom pojken vill vara till lags i skolan och kanske också börjar ana Jantelagens existens, så förstår han att om han inte anpassar sig till den föreslagna läroprocessen vad gäller läsning ("När vi först fick våra läseböcker tittade vi först på bokstävernas form. 'T' liknade exempelvis ett träd med två grenar") så blir hans lärare besviken på honom. Därför är hans första problem i skolan att lära sig att låtsas att han inte kan läsa. "Eftersom den fulla innebörden i ordet, meningen, ja hela stycket, sedan länge genast stod klart för mig, måste jag först göra alltsammans obegripligt. Annars kunde jag inte ljuda ihop stavelserna och uttala ordet med den rätta häpenheten." Sedan kan läraren, helt ovetande om detta skådespel iscensatt av pojken, meddela mamman: "Er son har tillgodogjort sig undervisningen på ett helt normalt sätt."

Pojkens mamma blir sjuk och likaså fadern. Helt plötsligt är båda de personer som gett honom trygghet borta. Pojken som är hänvisad till sina egna fantasier kring de bakomliggande orsakerna till detta, bygger upp förklaringar så gott han kan. Han använder sig av de referenser han har och tänker att det är Luftmötet som han läst om på planschen, då alla i församlingen ska ryckas upp i skyn (om jag nu förstått det rätt för jag har lite svårt att förstå de andliga referenserna) som nu har ägt rum. Det är denna händelse som gjort att mamma och pappa är borta.

Han tas om hand av Viola, en snäll kvinna som bor granne med dem. Och här inleds ett annat spår i boken som jag på sätt och vis lättare kan tillägna mig än det som handlar om predikanttillvaron.

Viola som kommer från Löderup i Skåne, är djupt förälskad i Dag Hammarskjöld. Vi som var med på 50-talet vet vilken djup beundran många kände för den dåvarande generalsekreteraren i FN. Viola har fått för sig att hon just denna sommar i juli måste bege sig till sin hemtrakt vid Löderup - Hammarskjöld fyller nämligen 50 år och ska fira sin födelsedag på Backåkra. Hon tar med pojken till Skåne och pojken får vara henne behjälplig i hennes tämligen misslyckade försök att få Hammarskjöld att bli förälskad i henne.

Beskrivningen av pojkens kontakt med Hammarskjöld berör mig lika djupt som den av kontakten med fadern. Pojken ser Hammarskjölds ensamhet, priset han betalar för att vara ständigt redo för att lösa världskonflikter. Men han ser också predikanten i generalsekreteraren och lär sig kanske något om sin pappa genom detta. Som en som lätt tar på sig rollen att tala till människor, inte med. Den som gör det, lyssnar inte.

Bitvis är denna bok främmande för mig eftersom jag inte riktigt förstår de referenser som görs till den andliga värld som familjen lever i. Men just detta, att jag inte riktigt förstår, illustrerar väl den situation barn ofta är i. Att vara i utkanten av förståelse, som offer för de egna fantasierna.

Och jag tycker att beskrivningarna av pojkens inre, hans brottning med att försöka förstå och hantera svåra saker, är bitvis riktigt fenomenala. Också det fina sätt förändring i pojken skildras. Som här, efter den svåra sommar då mamman dött, pappan blivit svårt sjuk och hela pojkens bas försvunnit. Så här ser han på hemmiljön när han återkommer:

"Nyckelbergsvägen sluttade fortfarande men inte så brant som tidigare. Det slog mig också att Lilla skogen hade ynkligt få träd för att kallas skog. Inte ens Stora skogen uppe på åsen ovanför fotbollsplanen var särskilt stor."

Jag tycker att boken är bitvis mycket vackert skriven och ger en berörande läsning. Ställd mot Stephan Mendel-Enks bok om sin judiska bakgrund, "Tre apor" ger "När tiden tog slut" oss en bild av ännu en annorlunda barndom i Sverige med ett trovärdigt inifrånperspektiv. Det finns flera paralleller mellan dessa böcker, värda att jämföras. Men då måste man läsa dem. Gör det!