”Orkanpartyt” av Klas Östergren

Till en början njuter jag mycket av läsningen av Klas Östergrens roman ”Orkanpartyt”. Det är välskrivet, jag tar mig snabbt fram i läsningen och gläder mig åt att läsa riktigt bra litteratur på mitt förstaspråk – så mycket av min läsning är engelskspråkig att jag ibland glömmer bort denna speciella upplevelse.

Hanck Orn, bokens huvudperson, sitter i bokens inledning och lyssnar på en orgelton i en utsändning från Storkyrkan. Vi befinner oss i en avlägsen framtid, i ett Sverige eller Norden som är förstört miljömässigt och där klaner styr där de kan och brottslighet och total själviskhet är vardagsmat. Inget muntert tillstånd.

Antingen regnar det som i tropikerna eller så är torkan total. Språket är utarmat, människor lever för dagen, bolar så mycket de kan (ett exempel på gammalmodigt språkbruk som Östergren använder stundom i boken, dock inte parat med något nyspråk till min besvikelse).

För det här är framtiden i fasansfull form och forntiden i densamma, vilket utgör bokens samtid. Livssynen är primitiv och inget tycks ha blivit bättre. Pandemier har väckt liv i företeelser som man inte sett till sedan medeltiden i Norden. Några är de så kallade nysarna. De tror att i själva nysögonblicket sker något heligt.

Det som fängslar är den huvudperson vi följer, och hans kärlek till sonen Toby. Detta är vackert och går som ett lysande stråk i den dystra tillvaro som beskrivs. En tydligt dystopisk känsla vävs fram i boken, samtidigt som det känns på många sätt allmänmänskligt och tidlöst – här i denna del av boken finner jag bokens främsta styrka.

En hel del referenser eller associationer görs till kristna företeelser eller mytiska, men de känns mindre intressanta. Boken håller starkt ändå, långt fram i boken också tills när   Hanck ska uppsöka den plats där det dödsbud han har fått ska få sin förklaring. Detta tar Hanck ut i skärgården som är en som är en sorts gated community, kvar endast för de mest bemedlade, här utgörande den så kallade Klanen som styr över människor med våld. Varelserna här är råa, onda, opålitliga. Här bland öarna får vi möta Loke och andra nordiska gudagestalter och nu känner jag att jag går in i någon sorts dimma i läsningen. Det kan bero på att jag är dåligt insatt i de nordiska gudasagorna, men det kan också bero på att Östergren försöker göra för mycket med för många medel. Det signaleras mycket och på för många nivåer i texten.

Mot slutet hämtar sig boken igen och jag kan åter njuta av det fina språket och Östergrens humor. För detta är en bok, som trots den dystra dystopin som ger känslan av oro både för miljö, språklig och kulturell utarmning (människor tillbringar timmar framför teven med att titta på den kopulerande jättekvinnan TomBola), demokratins förfall, etcetera, etcetera, visar prov på mycket humor och rappa slag på käften mot vetenskapliga krumbukter bland annat: Hanck blir inbjuden till ett möte på den så kallade Affektkommissionen. Detta på grund av att han har visat sig ha en, för denna tid ovanlig, förmåga att känna kärlek. Man håller på att sätta samman en sorts encyklopedi över mänskliga känslor. När man kommer att diskutera kärlek börjar Hanck svettas:

”Kvinnan som talade var en fackmänniska, en specialist, en forskare, och hon talade som en sådan. Hanck uppfattade uttryck som 'dubiösa postulat' och 'ontologiska strukturer', ord som redan på ett tidigt stadium gjorde honom osäker. Han lyssnade så uppmärksamt han kunde, men ju mer han ansträngde sig, desto mindre förstod han.”

Någon som känner igen känslan? Efter detta lämnar Hanck mötet. Boken slutar lyckligt.

Jag känner dock att min uppmärksamhet har varit ojämn och min bild av boken är splittrad. Trots att Maria Schottenius i DN skriver att Östergrens användning av myten i det omtalade mytprojektet inte känns sökt, så kan jag inte helt hålla med henne. Det känns lite väl konstifikt ibland. Och bitvis himlans bra.