"Pans labyrint" av Guillermo del Toro

Filmen ”Pans labyrint” är inte lik någon annan film jag har sett. Den handlar om det goda och det onda. Den handlar om att det är med stora offer som människans kamp för det goda vinns.

Den unga flickan Ofelia, spelad helt underbart av Ivana Baquero, reser strax efter inbördeskrigets slut med sin gravida mamma till mammans nya make, den grymme kaptenen Vidal, tillhörig Francos armé. Mamman som har stora besvär med sin graviditet är som ett kärl som bär på mannens drömmar, i bokstavlig bemärkelse. Barnet som hon väntar har kaptenen bestämt är en son, och det är barnet, hans barn, inte modern, som är viktigt för honom.

Denne grymme kapten är helt utan förståelse för den unga flicka som hans hustru för med sig. Det är en kall och hänsynslös man som, gestaltad av Sergi López, verkar helt sakna hjärta och känslor. Detta gestaltas bland annat när han, i en otäck scen i filmen, själv syr igen ett snitt på sin kropp, synbarligen utan att känna någon större smärta.

Till denne hemske man och hans soldater kommer Ofelia och hennes mor för att modern ska föda barnet. Redan på vägen dit har Ofelia mött en representant för den andra världen som hon sedan kommer att gå in och ut ur, i form av en stor gräshoppeliknande insekt, en väldigt fin och fantasieggande varelse.

I denna värld finns faunen som ger henne tre uppgifter att lösa. Trots att faunen representerar en värld som hon söker sig till frivilligt, och som står som en motpol till den hemska tillvaron modern har fört henne till, är det inte en enbart enkel lösning på tillvaron som finns i faunens labyrint. Även här är tillvaron delvis skrämmande och krävande. Men här, i sin andra roll, känner Ofelia sig stark och djärv.

Verkligheten som den beskrivs i filmen, är fruktansvärt grym och omänsklig. Dock finns det undantag. Det främsta är, tycker jag, den underbara Mercedes, en kvinna som arbetar för kapten Vidal. En annan är läkaren, även han, som alla i filmen för övrigt, fint porträtterad.

Filmens styrkor finns i den melankoliska tonen som känns och som visar på en övertygande berättare. En annan självklar styrka finns i de underbara datoranimationerna och det vackra färgsättningarna. Skådespelet är överlag i toppklass: Den unga flickan Ivana kommer säkert att synas i många filmer framöver. Sist men inte minst tycker jag att det är en väldig styrka att filmen anknyter till en verklig historisk period som de flesta av oss fortfarande känner anknytning till. Det höjer filmens värde och gör att den blir mer än bara en vanlig fantasyhistoria, om man nu kan säga så utan att trampa någon på tårna (för övrigt vet jag mycket lite om fantasy och borde hålla tyst om detta).

Det är en unik film, en vacker och grym film, men en film som jag också tycker väcker många tankar kring godhet och också om att bli vuxen. Det är i våra val vi växer som människor.