3 gånger Nathalie Portman

Jag kommer hem till några dagars lov med flera filmtips. En elev har med eftertryck tipsat om filmen Garden State. Det är ett bra tips. Jag gillar den verkligen. Ett annat tips bifogas, Closer, och sedan ännu ett av en annan elev. V for Vendetta heter den. Jag hyr alla tre filmerna och när jag står där i butiken med filmerna i hand så ser jag att alla har med Nathalie Portman på rollistan. Nathalie Portman är en ung skådis, född 1981 i Jerusalem, min hemvist under några år, och redan som 13-åring hade hon en viktig roll i ”León”.

Garden State är en film gjord av Zach Braff, också känd från TV-serien Scrubs (en sjukhusserie med mycket marginell anknytning till medicin, har jag hört). Zach Braffs ansikte är helt okänt för mig. Det är ett ansikte som, åtminstone i denna film, karakteriseras av ringa utrrycksfullhet vilket passar rollen som en ung deprimerad man, sedan 15 år ständigt medicinerad med olika typer av ångestdämpande och antidepressiv medicinering – utskrivna av den minst lika dystra fadern.

Att fadern är dyster kan ha att göra med att den rullstolsbundna modern när filmen börjar, just har dött. Det är för hennes begravning sonen återvänder till den lilla sovstaden och där möter han sin gamle kompis, nu dödgrävare med ständig hjälp av insupna droger där hans mor står honom bi. Han lär också känna den söta, egensinniga och lätt mytomana Sam som har hjärtat på rätta stället och som hjälper honom att hitta tillbaka till ett mer normalt känsloregister.

Filmen är komisk, enstaka scener riktigt, riktigt roliga. Inte minst tycker jag att det fysiskt uttrycksfulla hos Portman är något som imponerar. Braffs nollställda ansikte är perfekt i många scener och Peter Sarsgaard som Mark är ännu en favorit.

Styrkan ligger i manuset som är mycket välskrivet och emellanåt suveränt tajmat i framförandet. Det känns som att flera av skådisarna ligger på topp i filmen. En allvarlig tematik finns i botten och lyfter filmen ovan det enbart komiska. Musiken sätter pricken över iet i en riktig feel-good-film och jag känner den där godabetygkänslan: Den här filmen vill jag gärna se om.

Filmen Closer med en kvartett som heter duga i huvudrollerna, Portman igen, Jude Law, Clive Owen och Julia Roberts, är en mycket välspelad film. De två männen spelar helt olika typer. Law en rätt neurotisk, charmig ung man som försörjer sig som författare av nekrologer, Owen hudläkare med arbetarklassbakgrund och -komplex, Nathalie Portman en före detta strippa som ibland försörjer sig på annat, vacker som alltid och satsande all sin kärlek på Jude Law. Julia Roberts spelar mycket övertygande en lite äldre (ja, äldre än Portman) fotograf som drar till sig båda männens kärlek. Det är ett spel kring närhet och avstånd de fyra emellan och i denna film tycker jag styrkan ligger i spelet. Alla gör mycket goda insatser och jag tycker att storyn är bra och överranskande, väl speglande människans mindre rationella sidor. Även i denna film av Mike Nichols är musiken en viktig faktor som tillför helt rätt stämning.

Sist ser jag V for Vendetta och den får också lägst betyg av mig. Även här har vi Portman i en av huvudrollerna och i den andra Hugo Weaving som dock filmen igenom bär mask. Filmen är en dystopi men det dystopiska stoffet är, till min besvikelse, magert och mycket luddigt tecknat. Kvar blir en massa action, blod, knivar och annat som intresserar mig föga. Steven Rea är som vanligt en skådespelare med stor närvaro och Portman gör inte illa ifrån sig heller i denna story som dock känns rätt tunn och småtrist. Idén att löst knyta an materialet i storyn till Guy Fawkes Day är smårolig men inte mer. Rätt så mycket Much Ado about Nothing.