”Snö” av Orhan Pamuk

Att börja på en bok som man inte har läst någon recension av, inte heller fått kommenterad av någon man känner, är en upplevelse som sätter det egna omdömet på prov. Speciellt när författaren fått årets, förlåt, förra årets, Nobelpris i litteratur.

Det hela underlättas inte av att boken är skriven av en turk och att handlingen utspelar sig i Turkiet. Jag känner ingen från Turkiet, har aldrig där och har inga föreställningar om livet i Turkiet förutom det som jag har läst i tidningarna som har att göra med den politiska situationen där.

Därför var det en stor upplevelse att känna att läsningen gav så mycket, trots att jag rätt ofta misstänkte att jag nog missade nyanser och förståelser på grund av min bristande förkunskap.

Vad är detta, tänker jag när jag börjar läsa. Är det Kafkaeskt, är det Coetzee-existentiellt? Nej, det är Pamukskt, ironiskt, sorgligt, och med ett lätt och elegant språk.

Det snöar. Och det snöar. Snön, som här hos oss varken fallit i år eller tidigare denna vinter, faller i byn Kars nästan utan avbrott. Den faller mjukt, men den faller också hotfullt tyst och kvävande. Många ord för snö ska eskimåerna ha. I boken ”Snö” får kristallerna flerfaldig symbolisk betydelse.

Det är en roman som emellanåt känns långdragen men som också försätter mig i ett meditativt tillstånd, drar ner mitt tempo, som när snö faller, till det som förmodligen gällde i byn Kars när poeten Ka, bokens huvudperson, kom dit.

Han kom med ursäkten att skriva om en självmordsvåg bland unga flickor som tvingas att gå utan slöja. Boken handlar alltså på en nivå om den politiska situationen i Turkiet där jag tror, märk väl, tror, att han ger kängor åt de svängningar i politiken som Turkiet har utsatts för. Här kan jag bara ana det satiriska bettet, inte riktigt på djupet erfara. Det blir intressant och ibland lätt chockerande, men det går inte på djupet i min läsning.

Det gör däremot porträttet av poeten Ka (se mitt forum). Han berör mig djupt, i sin oförmåga att känna trygghet och lita på sig själv och att han kan vara värd lycka. Hans kärlekshistoria med den underbart vackra Ipek är så vansinnigt idealiserande och undergångsdömd, som det kan bli i en riktig tragedi.

”Trots den förlust de nu led var de nu avspända – som människor är när de inser att de har förlorat sin möjlighet till lycka.”

Lyckan som en möjlighet, inte självklar, som ett tillstånd som svårligen kan hållas kvar. Så beskrivs den i ”Snö”. Man kan dra en massa växlar på symboliken – en snöflinga är vacker, men smälter så snabbt. Likadan är den lycka som Ka erfar.

Ka är också en outsider. Han har bott i flera år Tyskland (visst finns det ett varuhus som heter Ka?) och har en delvis nostalgisk syn på sitt hemland. Han minns sin barndom i Turkiet, i överklasshemmet i Istanbul och det är långt borta från den verklighet han möter i Kars. Han är som västerlänningen som Joseph Conrad beskriver i citatet på romanens försättsblad, västerlänningen som blir bragd ur fattningen. Avståndet mellan den europeiserade överklassen i Istanbul och bybefolkningen i Kars, mellan dem som har bott utomlands och aldrig varit någon annanstans än i den lilla snötäckta bergsbyn, är stort.

Samtidigt är Ka alienerad också som turk i Tyskland. Han är ensam och han är fattig och de kontakter han har är antingen bland landsmän eller bland tyska outsiders.

På så vis är boken, i min läsning, en roman om ensamhet. Poeten Ka är en själ med en djup längtan efter gemenskap och närhet. Hans diktande skänker honom ögonblick av tillfredsställelse och vad som nästan kan karakteriseras som rening. Men inom honom fylls ständigt den existentiella ångesten på.

Jag uppskattar Pamuks språk som är lätt och självklart. Jag uppskattar också de många fina iakttagelserna av mänskligt beteende, de humoristiska och varma porträtten av människor i Kars. ”Mycket satiriskt” står det på framsidan i ett citat från en tidning. Det är möjligt att det är så. Jag tänker mest på det starka intryck den ensamme poeten Ka har gjort på mig, så starkt att jag tycker mig se honom i träningslokalen.