"Som vi älskade varandra" av Anders Paulrud

Anders Paulruds roman ”Som vi älskade varandra” får mig till en början att sträcka mig efter pennan för att göra markeringar av intressanta och välformulerade meningar. Men efter ett tag, och framför allt när boken är färdigläst, infinner sig en känsla av besvikelse.

Boken av den rätt nyligen avlidne författaren som stor del av sitt liv varit journalistiskt arbetande, handlar om en grupp vänner, de som älskade varandra, vilka har tillbringat ett antal somrar tillsammans i Karlskrona skärgård.

Det är Anders, bokens ”jag”, det är Solveig, det är Karin, det är Mikael och det är Harry. Presentationen av de fem som jämbördigt viktiga för handlingen följs inte upp, då det i stort framför allt kommer att handla om händelser kring Karin och Mikael.

Men till en början hittar jag många tänkvärda stycken att markera, kanske speciellt i beskrivningen av relationen mellan Anders och hans Solveig, en problematisk kärleksrelation, med betoning på kärlek. Solveig har ett stort behov av ensamhet, en integritet som hon värnar om och Anders övergivenhetskänslor beskrivs övertygande: ”Jag fick ett strå av henne, en rostig spik. Ett löv. En cigarett. Som gåvor.”

Men också tidstypiska fenomen, som när första TV:n inköps och fotbollsmatchen som man kan se i direktsändning, är härligt beskrivna. Men det är nostalgi, och nostalgi är rätt lättköpt.

För det känns som att boken är ett hopkok av olika stilar, trådar, som inte vävs ihop och som lämnar läsaren med en viss tomhetskänsla och frustration. Som: Är det självbiografiskt eller inte? Om inte, varför heter huvudpersonen Anders, kommer från Karlskrona och är ungefär likgammal med Paulrud? Om ja, varför blir det då så, att ett mycket långt stycke i förhållande till bokens längd, är en inifrånbeskrivning av en lesbisk erfarenhet som en av huvudpersonerna har? Det haltar, det hela. Det är en bok i obalans.

Sedan stör jag mig mycket på dåligt kollade manus. Paulrud borde själv ha kollat men även bokförlaget. I början av boken förekommer en anekdot om hur Anders, när Solveig lämnar honom, blir rådd att gå till en psykolog av någon på Aftonbladet. Denna händelse berörs senare i boken på ett sätt så att man förstår att Paulrud har glömt att detta har berörts tidigare. Detta bidrar självklart till den fragmentariska känslan.

De ställen som ofta känns mest genuina är sådana som, tror jag, bygger på direkta egna erfarenheter och minnen. När detta blandas med det fiktiva blir det någon sorts varierande, låt säga, tyngd i texten som förvirrar mig. Att sedan stycken med reflektioner kring det dåtida och samtida politiska klimatet inkorporeras på ett sätt som lägger ännu en sorts lapp på detta redan mycket brokiga täcke, gör inte saken bättre. Det görs helt enkelt inte väl.

Trots allt detta läste jag lätt igenom boken och ångrar inte läsningen eftersom den ger en tidskildring av olika decennier som emellanåt känns träffande. Också skildringen av redaktionen på Aftonbladet är roande. Om den är sann, det är en annan historia.