"Stål" av Silvia Avallone

Om jag förstår saken rätt var Silvia Avallone bara 25 år när hon debuterade med romanen "Stål" 2009. Boken har sålt i stora upplagor. Huruvida detta är början på en fantastisk karriär är omöjligt att veta men den här boken är verkligt läsvärd.

Att dessutom befinna sig i det rätt välmående Italien som jag gör när jag läser boken, ger extra tankematerial. Romanen utspelar sig i ett fattigt Piombino, en liten kuststad med ön Elba en bit utanför. Ibland ses ön i dis, ibland klart, ibland inte alls.

Boken handlar framför allt om de två trettonåriga flickorna Anna och Francesca något år framåt i deras liv. Flickornas familjer porträtteras också.

Inledningsvis beskrivs flickornas liv som idylliskt, i varje fall ur deras eget perspektiv. Idyllen består i deras starka vänskap. Men det handlar också i hög grad om deras sexualitet och exploatering av denna, något som de gör med stor njutning. Detta gäller äldre killar och också äldre män (bokens inledande scen där flickornas pappor incestuöst kollar in sina bikiniklädda döttrar sätter tonen för en beskrivning av den sexualiserade miljö flickorna lever i). Och denna aspekt av romanen inte egentligen idyllisk som boken nog läses av de flesta. Nej, sex är ett tidsfördriv och något som man gör istället för det ungdomar som har mer pengar skulle göra gör: gå kurser, lära sig ett instrument, åka på semester.

I Stål är det stålverket som ger knapp försörjning åt en far, i ena fallet, och bror i andra fallet. Arbetet vid masugnen beskrivs som farligt, monotont och utan möjlighet till utveckling. Annas bror är konstant påtänd för att klara jobbet och annat. Det är ett tomt liv och han är medveten om det.

Flickorna däremot, de njuter av livet i bokens inledning. De problem som i bådas fall finns hemma glömmer de på tonåringars vis snabbt när de är hemifrån. De går upp i varandra, att vara vackra, att bada, att vara vänner. Att allt ska förbli som det just nu är. Men sådant är ju inte livet.

Stämningen i boken är lätt karg, den är direkt och ofta överraskande. Det är lite frustrerande att läsa en översatt bok, man vet aldrig om originalet är annorlunda, bättre eller sämre. Men det jag läser är stilistiskt mycket bra.

Avallone återvänder åter och åter till ön Elba son symbol i boken. Hon låter de olika personerna i boken se eller bara vagt skymta ön, längta till ön, ja ön finns med som en ständig referenspunkt både geografiskt och i överförd bemärkelse.

Om Elba står som symbol för frihet och frihetslängtan i boken så står stålverket för ofrihet, för utnyttjande och för avsaknad av utvecklingsmöjlighet. Dessa två tunga symboler används av Avallone på ett sådant sätt att jag inte en enda gång känner att de är sökta eller konstruerade. Det är stort.

Masugnarna beskrivs nästan som levande väsen: "Samtidigt sov Alessio djupt, utmattad efter nattens åtta timmar i kamp med den upproriska Afo 4, den legendariska Afo 4, den olycksbådande masugnen." Hur kämpa mot sådana motståndare? Över huvud taget är boken djupt samhällskritisk: "Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa?"

Det finaste i boken är sammantaget nog ändå beskrivningen av vänskapen mellan de två flickorna, en vänskap som bygger på stark och sann kärlek. Det är en sorglig bok, en oroande bok för många har det som människorna i boken eller värre. Men det är också en bok som inger hopp på ett trovärdigt sätt. Slutet är prima stoff, Avallone balanserar skickligt här och jag skulle ge henne allra högsta betyg för boken om jag inte tyckte att hon väl mycket exploaterar sexscenerna.

Trots detta förmedlar boken en genuin vrede över dessa samhällets olycksbarns situation och en sann förståelse av vad äkta kärlek kan åstadkomma. Jag känner med flickorna, ja, kanske känns det som jag känner dem. Och så fungerar en riktigt bra fiktion.