"Stranger Than Fiction", i regi av Marc Forster

”I bring you flours” säger den förälskade Harold Crick, hjälten i filmen ”Stranger Than Fiction” när han överräcker en överraskande sorts bukett till bageriägarinnan, kvinnan som han vill ha. Att han är hjälte i dubbel bemärkelse förstår man när man har tagit sig an och in i denna films kod – vi följer en berättelse som leker med våra förväntningar kring hur berättelser berättas och slutar genreenligt.

Storyn är den så vanliga, men ändå så gärna åter sedda, lästa, förstådda, kring en människa som är låst av sina begränsningar (i denna film mycket grafiskt återgivna!) och som lyckas ta sig ur dem och bli den han hoppas och har längtat efter att vara.

Filmen handlar alltså om Harold Crick (spelad alldeles ypperligt av Will Ferrell) som arbetar på skatteverket där han ägnar dagarna åt att granska deklarationer. Han lever ett liv som går ut på upprepning, upprepning och en trygg kontakt med klockan som aldrig går fel. Tills … plötsligt en dag, då något händer. Inget är sig likt. Han hör en röst som läser upp hans liv som en berättelse. Han söker upp olika experter för att få hjälp, några som vi möter helt kort men som så himla på pricken gestaltar sina karaktärer (Linda Hunt, Tom Hulce) och sedan till sist, professorn i litteraturteori, dr Hilbert, spelad av Dustin Hoffman.

Dr Hilbert försöker hjälpa Harold i hans predikament och detta spår i filmen är verkligen komiskt. Jag har svårt med komedier, men detta är en film där jag både skrattar och tycker att det komiska ger ett mervärde så att säga. Kärlekshistorien är inte ovanlig men fint beskriven, med Maggie Gyllenhaal som den söta och anarkistiska bagaren.

I det andra spåret i filmen finner vi en författare, riktigt, riktigt bra spelad av Emma Thompson som annars inte är en av mina favoriter. Hon lider av ”writer's block” och får hjälp med detta av en assistent (Queen Latifah), van vid författare med problem.

Värdet i denna film tycker jag finns i manuset som är riktigt välskrivet, i timingen som är A och O i komedi och som här strålande bärs upp av alla inblandade, och även musiken som känns och hörs rätt och lagom. Filmens efterklang är varm, med en växande känsla av den viktiga påminnelsen om Carpe diem, banalt men ack så sant. Metaaspekten som har funnits med i andra filmer under senare år (i bland andra ”The Eternal Sunshine of the Spotless Mind”) och som ju är en trend i litteraturen (Dr Hilbert citarer Calvino!) är inte påfrestande i ”Stranger Than Fiction”, kanske för att man har vant sig vid den.

Jag rekommenderar filmen och gillar den. Den lämnar mig med en varm och god känsla. Framför allt fastnar jag för Dr Hilbert, Dustin Hoffman, som känns som en gästande tomte som inte helt lyckas med sitt uppsåt men som gör så gott han kan. Han gör det inom ramarna för sin litteraturteoretiska värld vilket i sig är vrålkul, speciellt för en litteraturvetare.

Men det är också hans suveräna timing i replikerna och hans närvaro, som Mats påpekar, som får mig att tänka att ja, så är det med de goda skådespelarna. På filmens officiella hemsida som är värd ett besök när man väl har sett filmen, säger Hoffman att han känner sig hedrad att få vara med i ”Stranger Than Fiction”. Det känns som att han inte spelar när han säger det.