"The Departed" av Martin Scorsese

En film med tempo, täthet, timing, total kontroll. Jag är imponerad av den professionalism som filmen ”The Departed” är gjord med. Skådespelarna är genomgående bra. Klippningen är skicklig, rytmisk, musikaliskt berättande. Regin är stark och självsäker och fotot bra.

Om man som vi har sett filmen bakom filmen, det vill säga ”Infernal Affairs” av Wai Keung Lau så är själva berättelsen bekant vilket jag i detta fall tyckte var skönt eftersom det är en intrikat historia. Två unga män i Boston, båda utbildade poliser, hamnar i motsatspositioner genom att den ene blir en mullvad hos polisen för en maffiaboss, medan den andre blir mullvad för polisen hos maffiabossen. Turerna i filmen går kring deras uppdrag, deras uppdragsgivare, och i mitten, som så tråkigt ofta, en kvinna.

Berättelsen är mycket finurligt konstruerad och jag ska därför inte avslöja för mycket om den. Någon recensent menar att slutet i Hongkongfilmen är mer intressant. Jag gör inga sådana jämförelser. Jag tycker att det är en spännande historia som berättas väldigt skickligt i Scorseses regi.

De båda unga poliserna spelas oerhört väl av Leonardo diCaprio, (här mycket bättre än i ”The Aviator”, även den av Scorsese) och av Matt Damon, som här har en roll som faktiskt har vissa likheter med ”The Talented Mr Ripley” där han ju gör en alldeles lysande rolltolkning, liksom här. Båda dessa huvudpersoner övertygar i sina spel och turer som jag vill kalla det, för jag upplever filmen som en sorts dans där de två motparterna sakta närmar sig varandra, detta illustrerat i den rytmiska klippningen.

Deras chefer spelas av å ena sidan Jack Nicholson som nog är min favoritskådis just i denna film som är så späckad med högklassiga skådespelare. Han spelar en depraverad, totalt hänsynslös och samvetslös maffioso. Han är så ruskig men också så härlig, han förenar dessa två sidor i sitt spel så man blir förförd av denne riktigt onde eller samvetslöse person. Det är skickligt spel, på topp, han är en skådis som aldrig misslyckas. Han kan, han vågar och han lyckas.

Ett annat lyckat val är av Martin Sheen för rollen som polischefen som driver på den andre mullvaden. Han har en försåtlighet som är kuslig och den stackars mullvaden drivs på med hjälp av argument som man annars bara hör i desperata kärleksrelationer: ”Fortsätt, fortsätt lite för min skull …” Det är svårt för den kärlekslängtande mullvaden.

Och här kan man ana sig till ett budskap i filmen, som kan vara en möjlig tanke kring vad som driver vissa människor att göra saker som är totalt destruktiva för dem själva. Det finns andra tänkbara budskap eller teman i filmen om man letar efter sådana. Daniel Sandström skrev i förra veckans Sydsvenskan om temat homosocialitet, mäns beteeende mot varandra som en aspekt på filmen.

Men jag ägnar inte mycket av mitt tänkande vad gäller denna film kring vad budskapet är. Jag tänker mest på hur oerhört skickligt gjord den är och fantastiskt välspelad. Det är faktiskt längesedan jag såg en film som gav mig lite i budskapsväg (som exempel på filmer som gav intellektuell näring på ett helt annat sätt vill jag nämna filmer som ”Babel”, ”De andras liv”) men som skänker mig en så stor glädje som cineast.

Gå och se den, luta er tillbaka och beundra! Det är ett ovanligt komplett filmpaket. Någonstans mitt i filmen tänker jag ”denna film vill jag se om”. Det är min personliga måttstock vad gäller film. Här finns så mycket att ta av, så mycket att iaktta och fundera över, så många intressanta bilder, kroppspråk, överraskningar, att det räcker till mycket mer än en gång.