"The Good Terrorist" av Doris Lessing

Jag har läst Doris Lessings ”The Good Terrorist”, en av de böcker som nämns som de bästa i hennes omfattande produktion. Men boken ger mig ingen stor positiv upplevelse. Jag upplever boken som dyster och humorlös - välskriven och insiktsfull men inte emotionell. Inte min kopp te.

Att återuppta kontakten med Doris Lessing var inte helt frestande men kändes ändå som något jag ville göra när nu ännu en anglosax hade fått Nobelpriset (det är trots allt mer frestande att läsa en bok på originalspråk och engelska är det enda språk utom svenska som jag kan läsa utan svårighet). Jag har inte läst Lessing på rätt många år, jag hör till de många i min generation som läste Doris Lessing som ung. I min bokhylla står fyra böcker av henne, ingen av dem, utom en, gjorde när jag läste dem något starkt intryck på mig.

En av dem som jag läste först efter att jag hade fått barn, ”The Fifth Child”, gjorde mycket starkt intryck på mig. Det är en bok som handlar om ett par som får ett barn som är ett rent monster. Faktum är att den övertydliga   symboliken gör boken trovärdig – det monstruösa finns inte i barnet.

”The Good Terrorist” handlar om Alice, en kvinna i trettioårsåldern som tillsammans med några andra människor, alla med sin ideologiska hemvist inom kommunismen, tar sig in ett rivningshotat hus för att ockupera det, ”squat”. Alice fixar och grejar, ordnar med huset så att det ska bli hemtrevligt, tar kontakt med kommunen får att få dem att släppa på strömmen och inför dessa ärenden sätter hon på sig snygga kläder från sitt ”förra liv” där hon är en snäll flicka med kjol och blus. Hon exploaterar ogenerat systemet.

Men inte bara det exploaterar hon. Framför allt sina föräldrar utnyttjar hon å det grövsta med en aggressivitet som är svår att förstå var den kommer ifrån. Hennes föräldrar presenteras utan att vi ges en förklaring till Alices hatiska angrepp på dem.

Men Alice själv exploateras också utan att hon verkar förstå det själv. Framför allt utnyttjas hon av den homosexuelle Jasper med vilken hon har en mångårig relation. Han ger sig ibland av för att träffa män eller supa till eller både och, och gör då av med pengar som är Alices. Alice förlåter honom alltid och njuter till och med av att sova intill hans bortvända rygg. Det är en masochistisk relation som ställs i opposition till hennes aggressiva relation till föräldrarna och även till det brittiska etablissemanget.

Även andra än Jasper utnyttjar Alice. Kommunistpartiet använder sig av henne och hon verkar oerhört naiv i sin syn både på samhället och hur det partiet utnyttjar henne för syften som handlar mer om makt än att vilja reformera samhället.

Alice är som en som leker med dockhus, det är bara det att det är mycket farligare ting med i leken än dockhus och dockmöbler. Lessing beskriver en livsfarlig naivitet både hos Alice och hennes jämnåriga på ett sätt som i och för sig gör budskapen i boken mycket tydliga. Den feministiska Alice är kanske i teorin emanciperad men i verkligheten totalt ofri som kvinna. Hon är också ofri i förhållande till sina föräldrar med vilka hon fortfarande inte har löst sina pubertala konflikter.

I get her point. Jag förstår vad Lessing vill förmedla. Men det är något så torrt och knastrigt, så humorlöst och didaktiskt över hennes skrivande att jag känner ogillande. Det är välskrivet men oskönt.

Läs, om du orkar, Svenska akademiens porträtt av Lessing. Kring denna roman står det att det är en roman ” som ger en satirisk bild av den dåtida vänsterns behov av absolut kontroll och den kvinnliga huvudpersonens missriktade offervilja och underkastelse. Analysen av det terroristiska sinnelagets grogrund i generationshat och övermänniskoattityder bevarar sin aktualitet.” Och så kan man förstås också säga.