"The Squid and The Whale"
Filmen The Squid and The Whale, regisserad av Noah Baumbach som också skrivit det alldeles fenomenala manuset, handlar om ett akademikerpar i New York, med två söner. När parets dåliga äktenskap kollapsar, får vi se smutskastning, dolda sanningar, självupptagenhet och hänsynslöshet komma upp till utan. Men vad mer gestaltas är de två tonåriga sönernas kamp att överleva och bibehålla sin kärlek till de vuxna, vilket sker på olika sätt hos de två pojkarna.
Dialogen är mästerlig. Jag såg filmen med sju kolleger från Polhemskolan (vi är filmomat-gänget, vissa gånger är vi matofilm-gänget, beroende på ordningen) och vi var rörande överens om att detta var realism i sann mening. Enligt filmens hemsida presenterade Noah Baumbach, som själv kommer från en akademikerfamilj så god som någon (båda föräldrarna är litterarturkritiker, pappa dessutom författare. Peter E, min kollega, berättade dessutom att han har läst att filmen är självbiografisk) sitt manus redan 2000 för Laura Linney som spelar den kvinnliga huvudrollen, och hon lovade att ta sig an rollen så fort det fanns finansiering. Det kom att ta fem år.
En tennismatch inleder filmen. Ett besök på naturhistoriska museet avslutar den. Däremellan får vi följa en självupptagen, men inte osannolik, man (spelad av Jeff Daniels), som har svårt att hantera sin hustrus framgångar i hennes författande. Vi får följa en hustru, som har framgång professionellt, men inte lyckas nå fram till, framför allt, sin äldre son. Porträttet av modern i familjen är det jag tycker är svagast. Det är som att Noah Baumbach inte riktigt vågar se hennes skuld i familjedramat.
Men mer än något får vi suveräna porträtt av två unga människors oförmåga att förstå och hänga med i föräldrarnas rätt själviska men kanske nödvändiga förändringar av sina liv. Förändringar som barnen av nödvändighet måste anpassa sig till. Jag vet inte vem av de två barnen jag ska hylla mest, den yngre, spelad av Owen Kline (son till Kevin Kline) eller Jesse Eisenberg som spelar den äldre. Kanske är det den senare som får komma mest i fokus, till exempel i en nyckelscen hos en terapeut. Här kan vi iaktta hur han kommer till insikt om att den han hela tiden har skuldbelagt i föräldrarnas skilsmässa, kanske inte är det monster som han har stämplat henne som. Hur han hanterar detta är vackert att få ta del av.
Vad ska jag säga? Gå och se den! Den kan med fördel ses på DVD. Häng med i den vassa dialogen och de fina skiftningarna i ansiktena hos dessa skådisar som man bara kan beundra. Och: Missa inte musikens roll i filmen!