”This is England”, en film av Shane Meadows

Svenska Dagbladet kallar filmen This is England ett mästerverk, Johan Croneman, DN, vars recensentstil jag verkligen gillar, ger filmen en fyra. Själv är jag inte beredd att höja den till skyarna.

This is England är en film som utspelar sig i 80-talets Thatcherstyrda Storbritannien. Vi får möta den 12-årige Shaun, oerhört väl spelad av 13-årige Thomas Turgoose.

Shaun lever ett ensamt liv med sin mor i en fattig stadsmiljö. Han mobbas i skolan för att han är kort, har fel byxor och till sist också på grund av sin frånvarande far. Fadern har dött i Falklandskriget och finns i pojkens liv på ett idealiserat sätt. Detta lyfts bland annat fram via ett foto av fadern som står på pojkens nattygsbord. Fotot visar en militärklädd man vars ansikte helt är dolt av skuggan från brättet på hans uniformshatt. Vad detta foto signalerar om fadern tycker jag görs tydligt. Att detta inte följs upp i filmen, det vill säga frågan kring faderns egentliga identitet och vem han har varit för sin son, är en av de brister och ett av de tomrum som jag tycker att regissören lämnar oss med.

På väg hem från skolan, efter att ha blivit mobbad, möter Shaun ett gäng skinheads som är av den snällare sorten. Deras ledare antar en beskyddande ton mot Shaun och behandlar honom varmt och skyddar honom i den maktkamp som är del av gruppens inre spel. Shaun görs till en i gänget. Han kläs upp, hans mamma går med på att köpa honom ett par Dr Martens och han får en identitet i en grupp där han inte bara är flera år yngre, utan dessutom mer än ett huvud kortare än de andra. Och även här känner jag viss tveksamhet: Bilderna som visar gruppen är för mycket inriktade på att visa hur killen avviker, är som en liten maskot i denna udda grupp där de kliver fram alla klädda in samma sorts kläder. Budskapet svajar. Vem är de egentligen? De går runt och slår sönder saker, men de är snälla innerst inne? De blir skamsna när de av Shauns mor anklagas för att ha kalrakat Shauns huvud. Det känns inte komplext, snarare förvirrat eller oskarpt tecknat.

Efterhand tar saker och ting en mörk vändning, som man tidigt har förstått ska bli fallet. En kompis till gruppens ledare som har suttit flera år i fängelse kommer ut och vill ta över kommandot i gruppen och hans åsikter är inte snälla. Det handlar om aggressiv rasism, riktad mot alla icke-britter, främst ”Pakis”.

Hur Shaun hanterar denna övergång från den vänlige ledaren och fadersfiguren (för det är det tomrum som faderns död lämnat Shaun i som dessa unga ledargestalter fyller) till den rasistiske och i slutänden helt amoraliske Combo är något som filmen verkar ha som syfte att gestalta. Det görs inte på ett sätt som jag tycker känns övertygande. Jag blir heller inte gripen vare sig av det ena eller det andra i denna upptrappning av filmen och slutet gör att jag faktiskt känner mig rätt besviken på hur Meadows tar sig an ett så pass allvarligt stoff. Den politiska vinklingen på filmen känns rätt påklistrad, visad med filmklipp från tiden i en sorts collage som hos mig mest väcker förvirring och viss frustration.

Musiken stör jag mig också på. Det är punk, det är jamaikanskt och det är OK och passande. Men så är det långa stunder då det spelas klassisk musik av mycket traditionellt slag, sådan som jag har hört i massor av filmer. Dålig music-research, skulle jag vilja påstå.

Vad gör då filmen sevärd? Ja, Thomas T som spelar huvudrollen är rätt fantastisk och även i stort är skådespelet mycket, mycket bra.

Om du vill läsa en bra recension (förutom denna!) så välj Johan Cronemans. Om du vill läsa en lång artikel om Thomas Turgoose och varför filmen är tillägnad en Sharon Turgoose så kan du läsa här.