Boken ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” av Göran Rosenberg, berör mig mycket djupt, mer och mer efterhand."Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg (2011)
Boken ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” av Göran Rosenberg, berör mig mycket djupt, mer och mer efterhand.
Texten utgör ett sökandet efter förståelse, en sökande kartläggning av faderns liv, framför allt under den tid han bodde i Sverige. Bokens styrka ligger i Rosenbergs blottlagda längtan efter förståelse av faderns öde. Ett öde och ett liv som slutade med faderns självmord när Rosenberg var tolv år.
Boken inleds med en beskrivning av den plats där Dawid Rosenberg, som sonen Göran föreställer det sig, först kommer till Södertälje. Det märks en ansats här i boken av drömsk fantasi som känns litet förvirrande och mindre lyckad men efterhand som Rosenberg går över till redogörelse av det material han har om faderns liv i ghettot i Łódź så blir det snarare en tentativ, trevande rörelse framåt i jakten på faderns förflutna som är mycket rörande i sin nakna sorg.
Boken beskriver tillvaron i ghettot utifrån de historiska uppgifter Rosenberg läst sig till och det är en skrämmande historia om det krympande livet i ghettot och till sist deportationen till Auschwitz. Fadern skils från sin kära Hala, senare Göran Rosenbergs mor, på selektionsrampen och de finner varandra otroligt nog senare i Sverige.
Rosenbergs beskrivning av det intensivt växande och framgångsrika samhällsbygget i Sverige och Södertälje där föräldrarna hamnar, är rik på detaljer. Dessa sätts mot faderns känsla av accelererande alienation, känsla av depression och meningslöshet. När hans bror Natek beslutar sig för att lämna Sverige och åka till Israel (en mycket litet antal överlevande beslutar sig för att stanna i Sverige) så är det som att sista hindret för Dawid Rosenbergs psykiska hälsa helt försvinner. Inte ens barnen, Göran och hans syster, inte heller hustrun, kan hålla spökena som blivit en del av hans inre liv borta.
Berättelsen om ett välmående Sverige, med fabriker som skriker efter arbetskraft och familjer som byter upp sig från lägenhet till små egnahem, sätts i kontrast till det inre helvete som fadern genomlider. Han försöker få ersättning från tyska staten men anses inte lida tillräckligt svåra men, och ingen lägenhet, ingen Volkswagen som han köper till familjen trots rätt liten inkomst, ja, inget materiellt kan rädda honom från mörkret.
Så försöker sonen berätta faderns historia. Han har, skriver han i sitt efterord, plågat sin mor och övriga familj med frågor genom åren för att få stoff till sin berättelse. Som läsare känner man vad faderns död, självmord och också svåra livsöde, gjort med Göran Rosenberg. Han bär en skärva av sorg, för att använda ett av hans finaste ord i boken.