"Utrensning" av Sofi Oksanen

Det är inte så ofta som jag läser en bok som gör riktigt starkt intryck. Men ”Utrensning” kommer jag att bära med mig, inom mig, länge. Länge.

Sofi Oksanens roman om Aliide Truu och hennes liv som spänner över en tid då Estland är först fritt, sedan ockuperat av tyskar, sedan ryssar och sedan åter fritt, är en bok om ett lands historia sett genom det personliga perspektivet, om en människa som gör omoraliska val, en omoral som speglar samhället hon lever i.

Aliide bor ensam ute på den estniska landsbygden när hon en dag blir varse ett bylte utanför på gården som visar sig vara en människa. Den här unga kvinnan är hennes till Vladivostok förvisade systers dotterdotter. Systern har Aliide i ungdomen haft en bra relation till men då systern förälskar sig i Hans, en ung man som också Aliide åtrår, ja då förändras relationen helt från Aliides sida och hennes kärlek övergår i hat.

Vi får i boken följa flera tidsplan, 40-tal, 50-tal och 90-tal. Flera personer berättar. Trots att det ibland känns en aning krångligt så är jag hela tiden fascinerad i min läsning. Det är något konstlöst över berättandet, något avskalat som griper tag i mig.

Boken handlar om maktlöshet men också makt. Aliide kan inte leva med sin lust till Hans och avunden till systern. Hennes sätt att lösa konflikten är förfärlig och hon lever med det hon har gjort till ett mycket högt personligt pris.

Hon utsätts för den sovjetiska maktens mest förfärliga tortyrmetoder och de gör inte henne till en bättre människa. Våld föder våld.

Boken handlar om vad som händer när vi klipper av känslor inom oss som är livsviktiga. Aliide får ett barn med en man hon inte älskar och som hon gifter sig med av mycket pragmatiska skäl. Relationen till dottern blir lidande och hon kan inte relatera till sin dotter. ”Hon lärde sig aldrig gå lika långsamt som dottern.” (s 232) Flickan skyr också mamman som vuxen.

Skam är ett viktigt tema i boken. Hur hanterar vi skam? Jo, ordlöst, ofta olöst. Skammen överlever när vår värdighet tas ifrån oss: ”Där, i kommunalhusets källare, där Aliide hade försvunnit och därifrån hon ville klara sig med livet i behåll, trots att det enda som överlevde var skammen.” (s 236)

Det finns många parallella skeenden i boken, mellan Aliide och hennes systers barnbarn som offer för mäns övergrepp men också andra. Detta förstärker budskapet i boken, dock utan att det blir övertydligt.

Jag associerar emellanåt till boken ”Väggen” av Haushofer, i gestaltandet av Aliide som sysslar med praktiska ting, pratar med hunden, letar groblad. Bilder av händer som rör sig i ett kök.

Men Oksanens Aliide sysslar med allt det hon gör för att hålla ångesten borta, ångesten efter ett liv där hon offrat sin själ och självrespekt. När hennes unga släkting dyker upp så blir det delvis möjligt för henne att återfå något av detta.

Sången ”Där bodde en bonde vid sjöastrand” kommer också för mig. De två systrarna där den ena just hatar den andra av svartsjuka. Sången kan ha inspirerat Oksanen men romanen har så mycket mer.

Till exempel tror jag aldrig att jag kommer se en fluga igen utan att tänka på Oksanens bok: I ”Utrensning” är flugorna symboler för övergrepp och makt, flugorna regerar. Man kan inte, hur mycket man än slår, utrota denna maktfaktor: ”Aliide Truu stirrade på flugan och flugan stirrade tillbaka. Flugans ögon stod ut och Aliide kände avsmak. En spyfluga. Ovanligt stor, högljudd och ivrig att lägga ägg. Den väntade på att få komma in i köket och gned sina vingar och ben mot gardinen i kammaren som om den förberedde sig för en måltid.”

Detta är de inledande meningarna i boken. När jag läser dem nu igen återkommer hela bokens stämning emot mig. Vad är en människa om hon till och med är rädd för flugorna omkring henne? Vad säger det om henne?

Fantastiskt att denna starka bok kommit så snabbt i pocket. Bra att vi får en historielektion vad gäller ett grannland. Men framför allt att denna studie i människans yttersta gränser blir tillgänglig för oss.

Trots det hemska ämnet är ”Utrensning” en bok som lämnar ett ljus efter sig. Frågar du mig hur så kanske jag svarar att det är just det stor litteratur gör även när den behandlar ett svårt ämne, utan några plåsterlappar på slutet. Man vet att det som skildras finns.