"Zodiac" av David Fincher

En omsorgsfullt berättad historia. Så skulle jag vilja karakterisera filmen Zodiac som jag just har sett med några kolleger, matofilmgänget.

En lång film. Så kan man också beskriva den, för den är 2 timmar och 38 minuter lång. Men när man sitter där i biografen, och väl har förstått att här handlar det inte så mycket om att vi ska få uppleva chockerande scener som i den psykologiska thrillern Seven, eller våldsamma som i Fight Club, båda av samme regissör, då kan man slå sig till ro och njuta av berättandet.

Fokus i filmen ligger mycket på det mödosamma tankearbete som ligger bakom letandet efter den seriemördare som härjade på USA:s västkust under 70-talet. I centrum finns Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal), vars bok filmen bygger på. Han var vid denna tid tecknare på dagstidningen San Francisco Chronicle och blev intresserad, eller snarare besatt, av fallet. Det finns något lätt opersonligt i porträttet av både honom och andra i filmen som jag tycker är rätt sympatiskt, faktiskt. Det handlar inte om att tolka varför personerna försöka fallet, utan snarare att beskriva hur.

Något annat som känns uppfriskande är att vi har mer än en ”hjälte”, även om Graysmith kanske är den som vi får följa på det mest närgångna sättet. Polisen David Toschi som spelas övertygande av Mark Ruffalo, följs också i hans arbete, och så ser jag som en tredje viktig gestalt journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) vars självdestruktiva livsstil visserligen får en att undra men vars personlighet ändå väcker känslor av sympati.

Interiörer, kläder, musik, är skickligt återgivna markörer av den tid då detta utspelar sig – och man får en påminnelse om vad tekniken har gjort för polisiärt arbete. Under den första delen av jakten på Zodiacmördaren har inte ens alla polisstationer fax, än mindre, självklart, datorer.

Filmen har inget klimax vilket jag också upplever som en skön och överraskande berättarteknik. Personerna är återhållet porträtterade och ofta grupperade bildmässigt som för att poängtera hur mycket arbetet handlar om samarbete. Undantaget här är Graysmith som oftast visas ensam.

Kvinnorna i filmen är få och mycket skissartat porträtterade. Chloë Sevigny som spelar Graysmiths fru har inte många repliker och i övrigt görs inga kvinnliga insatser, varken polisiära eller andra. Det är synd, men kanske rimligt om man ska gestalta kriminalpolisens arbete under 70-talet. Anmärkningsvärt är dock, tycker jag, hur även de verkligt omsorgsfullt arbetande regissörerna som Fincher, så ofta lyckas fastna för berättelser som i så hög grad exkluderar kvinnor.

I stort tycker jag att detta helt klart var en sevärd film. Dock känner jag inte något omedelbart behov av att se om den – filmens längd är nog ett av skälen till detta. Ett annat kanske något som jag skulle vilja beskriva som filmens rytm – en jämn lunk som inte lämnar utrymme för omtolkning.

Det finns scener i filmen som är riktigt snyggt filmade och regisserade och på ett unikt sätt. Hur folk kommer in i bilden, bildkomposition (ibland blir jag påmind om LA Confidential) och annat som får en att känna att det är en film gjord med omsorg.