Dramaten en lördag i maj

Biljetter till Dramatens föreställning av ”Dödsdansen” var gåvan från barnen och deras respektive, till Mats med sällskap, på 60-årsdagen. Presenten väckte visst jubel på jubilarens fest, men ännu mer jubel hos oss när vi hade själva upplevelsen.

Men innan föreställningen hade vi hunnit med en del. Medan Mats gick på Kulturhuset och tittade på utställningen om Astrid Lindgren, gick Maria och jag på stan. Vi tog en sväng in på NK:s heminredningsavdelning där Fredrik Reinfeldt också shoppade med två av sina barn. Utan vakter så vitt jag kunde se. Reinfeldt på NK, inga vakter? Nej, efter ett tag så såg jag dem, en bra bit bakom familjen. Två muskelberg med vaksamma blickar. ”2 m b” hör jag av någon att detta kallas, two metres behind. Inte för nära, en bit bak för överblicken.

En sådan tillvaro, att gå på NK med barnen och ha vakter bakom sig hela tiden. Och allas blickar! Fast jag hade en känsla av att vi andra som där var noga med att låtsas som de var vem som helst. Luttrade Stockholmare, finkänslig skåning (jag).

Lördagen ägnades bland annat åt utställning på Moderna muséet där Karin Mamma Andersson visas, 50 verk. Målningarna är gjorde i tunn färg, akryl eller olja eller kombinerat, och många av landskapsbilderna är starka och rätt obehagliga. De beskriver ett landskap som både är bekant i sin realism och skrämmande bland annat på grund av sin färgbehandling som jag upplever som mycket emotionell.

Andra bilder har sin grund i foton vilket syns i kompositionerna. Dessa målningar kommer inte mig alls så nära i min bildupplevelse. Genom dukarnas titlar som finns på en liten flik papper intill dessa stora dukar får jag en tematik i bilden given till mig som känns lätt påklistrad och konstruerad.

Jag blir påmind om Jan Stenmark vars bilder genererar en liknande känsla av obehag hos mig som Karin Mamma Anderssons landskapsbilder. Jag tycker dock att hennes förmåga att kombinera bild och språk inte alls är lika framgångsrik och tror, att jag bättre hade gillat hennes bilder utan deras titlar.

Vi ska därefter åka buss till vandrarhemmet där vi ska bo. Vi kliver på, ber att få köpa en biljett. ”Köpa biljett, nej det går inte, de måste man köpa i Pressbyrån eller från en automat”. Det är otroligt, det går inte att köpa en bussbiljett på bussen på grund av överfallsrisken. Livet i storstan? Jag kan bara ruska på huvudet.

Men vandrarhemmet på Fridhemsplan är fint, dator på rummet, bra standard. Härifrån tar vi oss snabbt till Dramaten där 60-åringens present ska lösas in.

Mitt intresse för teater har nog aldrig varit så starkt, har alltid känt mig mer lockad till den enkla och kravlösa underhållning som jag har upplevt att biobesök ger. Kanske har dessutom två års abonnemang med några arbetskamrater på Malmös teater gjort saken värre (det var inte arbetskamraterna det var fel på. Ni fattar nog). Därför är det härligt att känna att nu äntligen får jag förståelsen hur teater kan ge njutning.

För den föreställning som vi såg av ”Dödsdansen I & II” med Stina Ekblad, Örjan Ramberg och Björn Granath i huvudrollerna och flera andra unga skådespelare i lite mindre roller (framför allt Sofia Pekkari som den unga Judith vill jag nämna) var i högsta klass. Skådespelarna höll i oss, band oss, med sina inlevelsefulla tolkningar och Strindberg hade säkert känt stolthet över sitt material i den tappning det nu framfördes.

Stina Ekblad var suverän i första delen av föreställningen, röst, kroppspråk, mimik, allt totalt kontrollerat och känsligt använt och i del två körde Örjan Ramberg igång en rivande tolkning av kaptenen som kändes som att den hade en djup och personlig botten.

Ljussättningen tillförde mycket till tolkningen av pjäsen och dekoren var enkel men uttrycksfull.

Att dessutom få se denna vackra byggnad med salongen som till min förvåning inte rymde så många platser, var högtidligt och gav även det mersmak.

Visst är Stockholm långt borta för ett teaterbesök. Men med internetbokning och just nu-priser hos SJ så är det ingen omöjlighet, även om man inte är stadd vid fet kassa.

Relaterade bilder: